x
Deafheaven: Truckstop Alaska, Göteborg

Deafheaven, Truckstop Alaska, Göteborg

Deafheaven: Truckstop Alaska, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Låt oss skita i det här med att sätta termer på allt för en stund. Jag kan visserligen småstöra mig på folk som hänger runt på Youtube och plockar billiga poäng genom att skriva nåt i stil med "Fuck genres, I listen to music." Då har man missat lite av finessen och styrkan som finns i att kunna sätta post it-lappar på låtar och därmed underlätta för diskussion och rekommendation. De flesta som är av inställningen att helt avskaffa ett målande musikaliskt språk hade förmodligen aldrig hittat till låten de pratar om om det inte vore för det de till synes vill trolla bort. Men det kan ju gå lite för långt. 

Deafheaven bryter mot normer och snuddar pulviserande vid en nutida black metal-scen som stundtals känns mer konservativ än den religion som inte sällan får stå i skottlinjen för den. Men hos Deafheaven, likt många andra framväxande BM-inspirerande grupper, finns inget sådant uttalat hatmanifest. Här finns nya musikaliska vägar - det fula i det vackra snarare än dess nämnda antites. 

Kanske för att kvintetten låter så oändligt sorgsen. Istället för att låta onda och vokalistiskt som marsmänniskor besitter Deafheaven ett mer drabbande attribut. Genom att lägga vokalistens röst bakom stora bergskedjor av gitarrslingor hör man ofta bara ett desperat eko. Som ljud från ett avlägset, inre rum. Det hörs på George Clarkes röst att han har en bakgrund i hardcorevärlden, vilket de cirkulerande livevideorna bara förstärkt då de visat upp en sångare som kastat sig runt på scenerna med ett saligt ansiktsuttryck.

Lite av den rörliga inlevelsen har sållats bort under det frekventa turnerande som nu lett fram till en Europavisit tillsammans med Russian Circles. Clarke - som med sin uppsyn likväl skulle kunnat spela en av huvudrollerna i Hanekes Funny Games - står lutad över en av förstärkarna under de fyra låtarna Deafheaven spelar, men hans känslospråk och energi är fortfarande av det större slaget. 

Tre fjärdedelar av Roads to Judah - Violet, Language Games och Unrequited - och avslutningsvis Exit: Denied från demon spelas. Nästan 40 minuter av perfekta låtval från en liten skatt. Violet, bandets längsta låt, skulle kunna vara det svarta fåret från This Will Destroy Yous självbetitlade debutalbum. Language Games innehåller så många förlösande gitarr-riff att jag skulle vilja kröna den till en av 2011 års stora höjdpunkter. Båda monumenten är dessutom utmärkta bevis på Clarkes låtförfattande: mantrorna "I am home" respektive "Come to life. Walk the roads of Judah, tonight" är löjligt allsångsvänliga där de stänger låtarnas crescendon. 

Clarke nämnde nyligen i en intervju att han växte upp i ett hem ständigt omgiven av musik som Duran Duran, R.E.M och Radiohead, medan medgrundaren tillika gitarristen Kerry McCoy (alltså inte wrestlingstjärnan) hade en far som var musikjournalist. Det går nästan att höra de arven i stormen, vare sig det handlar om Unrequiteds jämförelsevis lena ljudbild eller den suveräna akustiska minuten i Exit: Denied (som i Göteborg tyvärr väljs bort för en något mer direkt version). Deafheavens största styrka inte att deras sätt att kombinera motsatta musikaliska element, utan snarare hur de får helheten att flyta samman så fläckfritt, från ett förrädiskt lugn till en dubbeltrampsmisshandel på under sekunden. Uppvisningen på Truckstop Alaska är inget undantag.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA