x
Nifelheim: Göta Källare, Stockholm

Nifelheim, Göta Källare, Stockholm

Nifelheim: Göta Källare, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Precis som i allt annat går det trender i vad människor skräms av. På 70-talet var det ockulta teman som fascinerade biobesökarna, med filmer som Exorcisten och Omen. På 80- och 90-talet var det galningar som tog kål på ungdomsgäng i avlägsna stugor, och under 00-talet var det den japanska spöktraditionen som gick igen även i västerländska filmer. Det är skräckens öde att ständigt vara i förändring. För att vi ska bli skrämda krävs ett överraskningsmoment. Ingenting får bli slentrianmässigt.

Givetvis gäller det även inom musik. De genrer som har för avsikt att provocera, uppröra eller förfära måste följa de kulturella trender som råder, för att inte bli löjeväckande.

Men det finns de som ger själva fan i allt vad trender heter. Nifelheim är så "true black metal" att de inte har ändrats ett dyft sedan starten. Deras musik är lika snabb och rå nu som den var för 20 år sedan. Tvillingbröderna Per och Erik Gustavsson, som utgör bandets kärna, använder samma sataniska estetik som de alltid gjort. När bandet spelar i Göta Källare söndagen den 29 maj har de fyllt scenen till bredden av rekvisita. I mitten står den klassiska kistan som de brukar ha med sig, och stora kedjor hänger över mickstativen. På två altarliknande podier, dit bröderna ibland går upp för att göra onda grimaser mot publiken, står dödskallar uppställda, och kandelabrar med svarta ljus brinner lite här och var. Det är så klassiskt och typiskt att det tangerar gullighet. Men det är en del av Nifelheim. Det är deras koncept. De kommer undan med hedern i behåll.

För trots alla attiraljer är det musiken som är central, och den talar sitt tydliga och mörka språk. När de spelar låtarna War of Doom och Unholy Death är det så snabbt, punkigt och ärligt att det är svårt att inte beröras. Ibland lyser deras thrash-influenser igenom, som i stänkaren Sodomizer.  Into the Morbid Black är så tung att kedjorna på scenen gungar. Men förutom den låten så går det i ungefär samma tempo. Det saknas tyvärr lite dynamik för att det ska bli en riktigt bra konsertupplevelse.  

När bandet spelat sista låten skriker Per, eller Hellbutcher som han också kallas "Fuck you!" till publiken. En kille bredvid mig fnissar. Det gör jag också. För de är så onda, men de tycks hela tiden ha en svart liten glimt i ögat.

Och eftersom trender är cykliska så kommer de snart att vara världens läskigaste band igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA