x
Kristian Anttila: Debaser, Malmö

Kristian Anttila, Debaser, Malmö

Kristian Anttila: Debaser, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Först och främst måste vi undanröja ett faktum, ett problem som jag har med Kristian Anttila.

Saken är den att jag fullständigt hatar hans två senaste album. Djur & människor och Svenska tjejer är enligt mig ett brännande slöseri med svensk poptalang. Anttila, denna kufiska figur som för tillfället huserar i ett garage ute på Hisingen, har faktiskt, otvivelaktigt, självklara melodier i sig. Som sliter tag i mig, som vägrar släppa. 

På hans två senaste verk har han bara, sorgligt nog, räckt dessa fingret. De höga kindbenen har förlorat sig i en grandios ljudbild och flickor som uppenbarligen inte bör ägnas någon uppmärksamhet.  

Ikväll blir jag dock återigen påmind om att Kristian Anttila, trots allt, har nerv. 

Försök värja dig mot Tom Petty, försök låta bli att dansa till Hisingen – Manhattan (Undantaget som bekräftar den fatalt usla regeln på nya albumet), försök ignorera Paul Weller eller Västra Frölunda när de kompromisslöst tar Debaser i besittning.

Det är inget annat än fundamentalt omöjligt.

Under den dryga timme som konserten pågår gör Skövde-sonen ingen besviken, inte egentligen. Ovannämnda låtar rusar in i mig, obönhörligt. Självklara popdängor som så enkelt låter tid och rum stå tillbaka. Och Anttila och hans band är effektivt, raffinerat och samspelt.

Problemet förefaller dock uppenbart. Det nyare materialet skaver, avsaknaden av de där patenterade melodierna känns rent fysiskt. Och de verkar som ett viskande antiklimax till resten av den gedigna repertoaren. 

Hade Kristian Anttila förvarat den enkelhet som svävar över Lille Napoleon vore toppskiktet i Sverige något fullkomligt möjligt. Men nu har den långhårige mannen vandrat ut på en väg kantad av förvirring. Och det är helt enkelt ingen vacker liten stig. Snarare något ganska själlöst, kalt och kallt. 

Ikväll blir jag faktiskt, ändå, ofta överbevisad. Anttila kilar in sin nerv, sin energi i varenda låt, och ger oss ändå en spelning att vara tacksamma för. De sämre spåren går faktiskt att vara överseende med, när rosaskimrande murbräckor som Smutser behandlas med euforisk värdighet, forcerar fram rörelser och hämningslös dans. När Västra Frölunda och dess malande gitarr drar igång, och tvunget bänder upp ett leende på mitt ansikte. Där och då är Kristian Anttila fantastisk. Och glöden tillkännager sig tillräckligt ofta denna alkoholstinna valborg för att ett högt betyg ter sig logiskt. 

Men jag ser ändå gärna att du tar ett par steg tillbaka Kristian, och strövar de vägar du vandrade för några år sedan. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA