x
Fanfarlo: Henriksberg, Göteborg

Fanfarlo, Henriksberg, Göteborg

Fanfarlo: Henriksberg, Göteborg

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det har varit sommar i två dagar i Göteborg nu. Bakom Eriksberg har solen nyss lagt sig till rätta och lämnat himlen dip-dyed i ljusblått och orange. Men än är inte värmeböljan och den medföljande euforin över. På takterassen på andra sidan kanalen bjuds det på londonpop i praktexemplar, när Fanfarlo bär med sig hettan in i natten. 

Man kan inte annat än förälska sig i hela konceptet med det här bandet. Blida, bildsköna och så anspråkslöst oforcerade att man nästan får dåligt samvete. Karisman de utstrålar får knäna att darra och tårna att krampaktigt krulla ihop sig i ren extas. Inte ett cymbalslag, eller trumpettjut, eller fiolvissel hamnar fel, och svenske frontmannen Simon Balthazar med sina rådjursögon har en stämma som kan smälta hjärtan på mils avstånd. De är helt och hållet, utan undantag, perfekta.

Mellansnack om snus, spårvagnar, den svenska socialismen och hur två månader i USA fick dem att inse hur mycket de saknade Europa, och stämningen i rummet är, minst sagt, god. Trygg, liksom. Familjär. Det tar en två, tre låtar innan publikskaran på strax under hundratalet vågar närma sig den oansenliga scenen, och det så kallade punkräcket förblir orört trots Balthazars hävdan att "Vi vet hur det går till i Göteborg". Ikväll finns bara utrymme för stillsam och hjärtlig beundran.

Låtlistan består i lika stora delar av debutmaterial som från senaste Rooms Filled With Light. Det är svårt att jämföra låtarna med varandra, och peka ut det bästa från det … ja, det minst bästa. Feathers, Shiny Things och extranumret The Walls are Coming Down är kanske ändå de som lämnar starkast avtryck.

Men vad är haken egentligen? Precis som Balthazar själv noterar på Twitter har Henriksberg vad som känns som världshistoriens minsta scen. De får aldrig chansen att riktigt förbruka sin kapacitet fullt ut, och tömma energiförrådet så till och med de i husen tre kvarter bort känner sig utmattade – vilket det ju många gånger känns som de är fullt kapabla till. Inte ens när de pampigaste låtarna når sitt klimax lyfter de hela vägen, det finns alltid någon centimeter kvar till toppen.

Kanske spelar det inte heller så stor roll. Fanfarlo sprider leenden och inre värme som består långt efter att temperaturen sjunkit under tiostrecket och himlen övergått i svart. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA