x
Sigur Rós: Valtari

Sigur Rós
Valtari

Sigur Rós: Valtari

GAFFA

Album / EMI/XL
Utgivning D. 2012.05.28
Recenserad av
Björn Schagerström

När Radiohead följde upp OK Computer med Kid A 2000 vågade jag knappt spela den. Hur fortsätter man efter ett sådant mästerverk, fanns det någon chans att inte bli besviken? Jag la i skivan i stereon och spelade första spåret om och om igen, någon timme senare nästa låt. På ungefär samma försiktiga sätt närmar jag mig Sigur Rós nya skiva. Det handlar ju trots allt om ett band vars stråkspelade elgitarr, mäktiga trummor, blixtrande pianoackord, djupa bas, magiska stråkar, elektroniska ljud och över alltsammans sångaren Jónsis närmast utmattande vackra falsett skar sig rakt in och gjorde mig alldeles yr och kallsvettig på en spelning för några år sedan. Som om de spelade på exakt rätt frekvens på känslosträngarna.

Det senaste albumet, 2008 års Með suð í eyrum við spilum endalaust var ett ovanligt poppigt sådant, med den fantastiska och Animal Collective-minnande singeln Gobbledigook som främsta exempel. Ett förmodat befriande steg att ta för ett band som gjort sig kända för sina långa, malande och allvarsamma känsloexplosioner till låtar. Valtari är lite av ett kliv tillbaka mot det långsammare och episka anslaget, Jónsi har träffande beskrivit skivan som en lavin i slow motion, där låten Varúð mullrar som högst. Det är lika självklart vackert som man kan vänta sig men lite fattigt på överraskningar. Och valet att avsluta det åtta spår långa albumet med tre i princip instrumentala låtar lämnar mig lite besviken. Jónsis röst är ju Sigur Rós avgörande trumfkort. Utan den stannar det lite upp och tappar en betygsstjärna på kuppen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA