x
Killer Mike: R.A.P. Music

Killer Mike
R.A.P. Music

Killer Mike: R.A.P. Music

GAFFA

Album / Williams Street Recordings
Utgivning D. 2012.05.15
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Som sig bör när det kommer till hiphop-album med potentialen att med tiden uppnå en högt upphaussad status och rätten att kallas för en klassiker är berättandet nyckeln, det är det som är ledstjärnan för att överhuvudtaget kunna räknas bland de allra bästa. Men det är rappandet och produktionerna i symbios som väger allra tyngst, det är sanna albumets ryggrad, och utan de sansade och mångfacetterat samhällsmedvetna texterna i kombination med de väldigt varierade beats El-P skapat för detta alster skulle R.A.P. Music inte ha hälften så stort genomslag som det onekligen kommer att ha. 

För om det är något som gör R.A.P. Music till ett album som är mycket mer än ett oerhört lyckat och mycket intressant samarbete, en hiphop-historia som upprör och berör och mer än en gång under sin speltid påkallar uppror, är det vad den gör för att radera ut gränser och murar som hiphop-genren och dess medlemmar tidigare fullkomligt älskade att dra och bygga tvärs över kartan baserat på relativa oväsentligheter. Det kan vara fel att fokusera på det som skiljer de ut från första början, men i sammanhanget blir det relevant; tidigare har det varit kutym, och ofta helt oacceptabelt att arbeta över scengränser, över bolagsgränser, över det ännu mer töntiga "crew-gränser", och en gång i tiden även lite udda i vissa kretsar att jobba med någon som inte har samma bakgrund en själv. R.A.P. Music gör sitt bästa för att sudda ut betydelsen för alla dessa kreativa bojor, och gör ett mäktigt oväsen och framförande för sin sak.

Killer Mike är en svart man, och inte en liten sådan heller som han gärna påpekar med jämna mellanrum, så av förklarliga skäl handlar stora delar av hans sjätte album om hur det är att vara svart i ett land som trots att det nu styrs och ställs och leds av en annan svart man bosatt i Vita Huset går mot tider av ännu större och mer skrämmande xenofobi. Han plockar upp mikrofonen och vänder lika ofta kulspruteliknande ordsekvenser mot USAs trasiga politiska system och ständiga krigsprofiterande som han lugnt och sansat pratar om osäkerheten som kommer av ständigt känna att landets ledare egentligen inte leder någonting alls, utan snarare följer order. Han attackerar samtliga presidenter landet haft de senaste 30 åren, och kallar det fortfarande pågående kriget mot droger endast en ursäkt för polisen att misshandla och fängsla minoriteter, fullt medveten om hur polisväsendet funkar med en far som själv sett eländet inifrån. 

Hans partner på detta album är El-P, den vita Brooklyn-sonen som motvilligt men alltjämt stolt är ledare för en scen bestående av dagens mest hyllade rappare som ofta är större utanför hiphop än inom genren och bland sina jämlikar. Den gamla Definitive Jux-bossen vars bakgrund och dess svårigheter inte på något sätt alls kommer i närheten av den hans nyfunna vän Killer Mike har, som han gått igenom, eller som fortfarande finns i hans vardag. Det är ojämförbart, det är annorlunda inte bara för att de växt upp under olika förhållanden men också för vilka personer de är, och av just den anledningen är R.A.P. Music och dess farligt höga kvalité en ännu större bedrift. 

R.A.P. Music är på det stora hela ett smörgåsbord av modern hiphop-historia, komplett med alla ingredienser, rätt kryddor i exakt rätt mängd, presenterat både snyggt och intensivt, både av rappare, gäster och producent. Det är en gammal och romantisk idé som verkligen går hem på alla plan, där samspelet mellan Mike och Jaime låt efter låt och med mycket skilda ljudbilder lyser igenom som stabilt och järnklätt oavsett om det är fun house-hiphop eller mörka historier om livet i "fel" kvarter de väljer att slänga ihop, precis som de gamla banbrytande East Coast/West Coast-samarbeten de inspirerats av. Och det är som de säger, och viktigt att betona: "this album was created entirely by…Jaime and Mike", två vänner som högaktningsfullt ignorerat regler och ramar för att istället ha kul tillsammans.

Det finns inte särskilt mycket att lämna invändningar om när albumet snurrat klart och två scenledare vevat beats och verser fram och tillbaka mellan varandra över 13 spår och 45 minuter. Killer Mike kommer till festen med en handfull mycket omtyckta album bakom sig, alla tydligt härstammande från hans Atlanta och inom den sydstats-hiphop som ständigt växer och tar sig in på amerikanska topplistor. El-P har å andra sidan släppt ett instrumentalt album, ägt varenda låt han gästat under 2010 och 2011, och oplanerat på ett sätt bidat sin tid för att släppa inte bara sitt tredje album men hjälpa till i lotsandet av Killer Mike som hiphop-världens senaste medlem i legendarernas sal. Det går inte att förneka hur fruktansvärt bra El-P och Killer Mike passar tillsammans, hur viktigt det är för två olika scener och den så kallade hiphop-familjen överlag, och hur befriande det är att höra två olika stilar helt sammansvetsas och skapa något som förhoppningsvis ses på om ett par årtionden som startskottet för något helt nytt.  

För att bena ut det allra viktigaste och betydelsefulla med denna samling enormt tunga och smakliga hiphop-bumlingar behövs bara en titt på geografin som ligger bakom den vänskap som R.A.P. Music blev startskottet för. Detta är ett verk skapat av två giganter inom sina egna skilda världar; den ena konstnärsson från hiphop-kyrkan och hipster-meccat Brooklyn, den andra från de svartas Atlanta, en av de mest raskulturellt utvecklade städerna i USA, med djupa rötter i The Civil Rights Movement. Det är ett album där skillnaderna snabbt och utan omsvep slängts åt sidan för att totalt och med brutal fokus lägga vikt på den stora gemensamma faktorn som fört El-P och Killer Mike tillsammans här när de fritt sluggar mot och med varandra i en furiöst underhållande boxningsmatch: kärleken till hiphop.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA