x
Alice B: Knarrholmen, Göteborg

Alice B, Knarrholmen, Göteborg

Alice B: Knarrholmen, Göteborg

Recenserad av Christian Ploog | GAFFA

"Jag brukar inte gilla natur och sånt, men fan vad fint det är här på ön", säger Alice Botéus och ler snett. Strax innan har hon lockat till sig den sorlande festivalpubliken borta vid matborden genom de inledande gitarrdragen i Vi har ingenstans att ta vägen, singeln från hennes självbetitlade solodebut.

Albumet är en gigantisk nostalgisk slängkyss till Göteborg, med spårvagnar, minnen och fylla. Över låtarna ligger ett täcke av melankoli, men samtidigt svänger det alldeles ljuvligt om hennes musik. Känner vi igen det? Förlåt Alice, men även om du inte vill så är det svårt att inte dra paralleller till Håkan Hellström. Båda har tidigare varit trummis i ett band, båda sjunger bitterljuva texter om staden i deras hjärtan – om Andra långgatan, Brunnsparken och kanalerna.

På Knarrholmens lilla scen levererar hon allt detta. Mellansnacket är charmigt blygsamt och balladerna vibrerande. Stanna, det stannar, Allt för nu och Balladen om Brunnsparken backas upp av vackert pianoklink när de sakta rullas upp och exploderar. I extranumret kommer Alice B ensam tillbaka ut på scenen och framför Någonting? Nej. Hon sjunger "Alla frågar om jag känner någonting för dig, och jag svarar att jag känner fan allt som går att känna i mig". Sådana rader kräver inget mer än en ensam gitarr och en röst som skälver.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA