x
Jay-Z & Kanye West: Globen, Stockholm

Jay-Z & Kanye West, Globen, Stockholm

Jay-Z & Kanye West: Globen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Är det en trolig premiss, egentligen? Är det verkligt att världens två största hiphop-artister, varav den ena dessutom är dess mest hyllade producent och har varit det i närmare 15 år nu, faktiskt delar scen och gör något som kan vara så svårt som live-hiphop till något helt enastående? Är det rättvist mot alla som drömmer om att slå igenom i den rätt trångsynta och snåriga hiphop-världen att självaste Jay-Z, med den respekten han tjänat ihop både som den fantastiska rappare han är och begåvade affärsman han blivit, plockar med sig protégén Kanye West och inte bara spelar in ett nyskapande album men också sätter ihop en konsertupplevelse som saknar motstycke, över alla genregränser? Och finns det, egentligen, någon chans att detta går att överträffa, denna magnifika demonstration av kraft och makt och talang och svulst? 

Det finns ingenting någon kan göra för att egentligen komma åt Kanye West eller Jay-Z. De har ingen att svara till och inget att stå till svars för. De behöver egentligen inte ens anstränga sig här överhuvudtaget för att ett utsålt Globen ska vara mer än nöjda med föreställningen, de hade mer eller mindre kunnat stå still och rappa lite förstrött över sina låtar rullandes i bakgrunden, playback hela vägen ut i rappandet som den senaste rapparen som spelade i Globen gjorde. Men de gör, till precis allas och antagligen även deras egna förtjusning, den direkta motsatsen, och så mycket mer därtill genom att sikta mot stjärnorna och inte nöja sig förrän de hamnat betydligt längre bort.

The Throne live är ren och skär underhållning. Det är eldkastare och projiceringar av vilda djur, det är två ljusklädda kvadratiska troner som extraknäcker som scener för Jay och Kanye att stå och kontrollera publiken ifrån, det är två kompisar som är i absolut toppform för att kväll efter kväll påminna folk deras absoluta världsklass. Oavsett om de löper fram och tillbaka på scenen som galningar, vevande fram och tillbaka med både armar och rim framför en enorm amerikansk flagga, eller när de sitter på ett av scenens trappsteg för att sjunga om deras förhoppningar om enkla liv för sina barn, är det hela tiden tydligt att dessa två män verkligen är sin genrers största hjältar och starkast lysande stjärnor.

Att se hur Jay-Z, mannen som är och förblir den stora underhållaren, med oändliga mängder cool och en aura värdig en sann och mäktig ledare, blir som en hungrig och hetsig battle-rappare när han paras ihop med sin yngre och ständigt geniförklarade adept, är en fröjd i sig. Och Kanye gör det knappast enkelt för sin mentor, som går tå till tå med honom i varenda låt de delar, i varenda megahit han själv skapat och spelar, och bara genom sin blotta närvaro som hypeman till mannen som aldrig använt penna och papper för att skriva och spela sina rim. De tvingar varandra att klättra högre, att lyfta tyngre, att gå in ännu hårdare, bara för att testa och se vad den andra hittar på när en sylvass vers landar rätt över käften i vad som borde bli en knockout. Det slutar istället med ett leende, en passning över till den andra mikrofonen, och ett svar som bara väntar på att bemötas med jubel och ett skratt, och det funkar så felfritt och oansträngt kul varenda gång. 

Men det finns en annan sida av allt detta pampiga och ståtliga festande, som ligger bakom som ett underliggande tema igenom de flesta album Kanye West släppt, som Jay-Z alltid gjort en poäng av att peka ut, och som för uppmärksamma öron var det även väldigt utbrett över hela Watch the Throne också; Kanye West och Jay-Z är väldigt rika män och är aldrig sena med att påpeka att de mer eller mindre kan köpa ut vem som än utmanar dem, men gör det framför allt ännu tydligare att de är på tronen som svarta män, som kämpat och berättat sina historier genom nästan ett dussin av musikhistoriens absolut bästa album och låtar, som kommer till liv framför närmare 14 000 väldigt lyckliga fans i Globen.

Under den senaste veckan har över 40 unga svarta skjutits i Chicago, varav tio har dött. Det är en påminnelse mitt bland all glans och guld och glamour om var Kanye West egentligen kommer ifrån, vad det är han tänker på när han tänker på sitt hem, och hur det inte alls är olikt det Brooklyn som Jay-Z numera är kung över, det Brooklyn där hans bokstavligen alldeles egna Nets om några månader ska spela sina första basketmatcher. Att de kämpat sig halvt fördärvade för att ta sig hit tänker inte kritikerna på, även om de älskar att skriva om crack-historier och uppsvullna egon, det blir sekundärt när det finns skvaller att vältra i och rykten att sprida. För varför ska egentligen kampen berättas om när Kanye West är klädd i Givenchy, sina egna Nike Air Yeezy 2 och massiva guldkedjor, när den gamla Def Jam-bossen Jay-Z står där med sitt egna basketlags keps i ormskinn snett satt på huvudet?

Kanske är det därför de bestämde sig för att skriva ett helt album tillsammans, fyllt till bredden av fantastiska producenter och gästartister, och sedan åka ut i världen för att fullständigt överträffa alla möjliga förväntningar som automatiskt sätts på två av de största stjärnor musikvärlden någonsin sett. Kanske gör de det bara för att det är väldigt kul, för om det är något de gör tydligt på sina två timmar och 22 minuter på scen i Globen är att de älskar varandras sällskap och de älskar att kivas och rappa tillsammans. De ser lyckliga ut på scen tillsammans, och de ser ledsna ut på scen tillsammans, och de gör det ärligt och innerligt, på så sätt att ingenting annat verkar existera så länge Jay-Z och Kanye West får greppa sina mikrofoner och rappa för glada livet.

Men det är ingen underbar värld vi lever i där detta får fortsätta ostört och oförstört, det är verkligen inte en sådan som dessa två hiphopens överhuvudens rötter sträcker sig bakåt igenom. Där finns The Civil Rights Movement, där finns lynchningar och raskrig, där finns ett samhällsklimat som på alldeles för många och vidriga sätt är oförändrat 2012 från hur det var 1950. Jay och Kanye vänder sig mot skärmarna och ser på när Katrina gjorde med New Orleans, vad 1900-talets USA gjorde med deras förfäder och ett litet barn klädd i full KKK-mundering, för att till tonerna av What a Wonderful World belysa den orättvisa och sorg som medföljer livet som svart man, kvinna eller barn i "The Greatest Country in the World". 

De bjuder Stockholm och alla andra europeiska städer de tar sitt spektakel till på en krass påminnelse om hur världen runtomkring de fortfarande ser ut, att inga pengar i världen kan skrubba rent saltet som hällts i de öppna sår Jay och Kanye burit på och alltid bär på. Deras egna protestaktioner är privata, och när de väljer att visa upp den för välbärgade européer att se gör de det i form av videor fyllda med kravaller, Molotov Cocktails och brinnande poliser och polisbilar. De gör det genom att gräva bakåt i katalogen, de gör det genom att spela upp låtarna som skapat de samplingar som blivit låtar vi alla älskat länge, de gör det med sina gemensamma låtar som återfinns på en handfull av de album de släppt under åren, och de gör det med helt ohämmat dansande till förra årets allra största låt, som traditionsenligt spelas fem gånger innan Jay-Z tackar publiken, Kanye säger varsågod, och de tillsammans befäster sin kärlek för Stockholm.

Det är därför detta band som de har mellan varandra är viktigt, för att inte säga mycket fint att se och få vara del av, och det är därför denna turné och detta album kommer att överleva de allra flesta av oss. De jobbar tillsammans för att nå och få ut sina drömmar och protester till världen och har lyckats med det bättre än någon annan som försökt använda hiphop för att nå och skapa förändring. Det är därför de sitter på tronen, det är därför ingen kommer i närheten av den, och det är med denna show de blir ett med de kungakronor de så länge eftersträvat och sedan en tid tillbaka bekvämt burit på sina huvuden.

Detta som kallas för The Throne, detta makalösa samarbete mellan urkrafterna de brödralika vännerna Jay-Z och Kanye West, är större än allt de gjort själva var för sig, inklusive My Beautiful Dark Twisted Fantasy-turnéns teatraliska hybris spädd över tre akter. Det är en kolossal fest bestående av enbart kreativa toppar, packad till tänderna med dynamit i musikform. Det är definitivt det största som går att se inom hiphop just nu, och antagligen i dess historia. Det är bland det absolut galnaste som går att se live överhuvudtaget, och inte bara en triumf för Jay-Z från Brooklyn och Kanye West från Chicago: det är en triumf, ett tronövertagande och coup d'état, helt i hiphop-genrens namn.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA