x
Kent: Trädgår'n, Göteborg

Kent, Trädgår'n, Göteborg

Kent: Trädgår'n, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Jag jobbar extra på ett Folkets Hus hemma i Lysekil. Förra året hade vi Kentutställningen "Kent – på nära håll" - fotografier, affischer och fans berättelser färgade lobbyn svartvit. Jag minns inte alla bilder speciellt väl men jag minns texterna som ett par av fansen hade skrivit. Inte in i minsta detalj, men känslan, en hängivenhet som hämtad ur Fredrik Strages reportagebok "Fans".

Det är intressant, det där. Jag pratade i telefon med min mamma i veckan och när hon hörde att jag skulle på Kent utbrast hon att det lät ju himla trevligt. Det gör hon aldrig annars, som om övriga konserter mestadels är en kamp för att komma hem helskinnad. Kent har å ena sidan de generellt sett yngre fansen som ärligt tycker att livet inte har något bättre att erbjuda än Sami Sirviös gitarrslingor och Jocke Bergs lyrik om PET-flaskor och öde korridorer. Men de har å andra sidan även sådana som min mamma som lyssnat på Vapen & Ammunition på väg till badstränder på sommaren och liksom givit dem en egen liten plats i vardagen, utan att tänka mycket mer på det.

På Trädgår'n är det uppdelat. På ovanvåningen får de som inte fyllt myndiga stå och titta ned, vilket gör att jag står i ett miniatyrhav där medelåldern är långt högre än jag någonsin upplevt på Kent. På en konsert av detta slag, där publikresponsen är uppvriden till max från första ton, blir det en ganska väsentlig skillnad. Här nere finns inga knivseggar vid blottade halsar, här finns glädje och nostalgi, leenden framför gråt. Jocke Berg sjunger "Vi ska alla en gång dö" och "Jag går ensam in i ljuset" och folk hoppar - inte första gången, men det slutar aldrig riktigt förvåna mig.

Sveriges största band har genom åren filat ner kanter och skarvar på deras låtskatt tills det inte längre finns en enda sekund att anmärka på. De låter Det finns inga ord gå in i Utan dina andetag och lyckas med konststycket att lyfta båda låtarna ytterligare ett steg. Det är en perfektionistisk cirkus som börjar prick nio. Problemet är att kvartetten ibland kan framstå som smått robotaktiga när de inte ens på denna mindre klubbturné vågar rota fram lite mindre spelat material. Kent fortsätter luta sig mot låtarna vi de senaste åren blivit vana vid att höra. Plus de nya alstren då, som ter sig oerhört bra på ett Trädgår'n vars väggar låter musiken stanna kvar och växa, något bandet inte är alltför vana vid längre. Samtidigt är det svårt att invända mot valen när de garanterar en fullkomlig show som denna. Spela gärna Ansgar & Evelyne, men skulle det kunna pusslas in, finns det längre plats för dessa låtar?

Utan att lägga ett gram av värdering i det är jag övertygad om att besökarna som växt upp med Kents skivor i periferin är så tillfredsställda man kan bli, medan de som skrev – eller önskade att de hade fått skriva - texter till "Kent – på nära håll" nog gärna ser ett nytt livegrepp snart.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA