x
Nisse Hellberg: Siesta, Hässleholm

Nisse Hellberg, Siesta, Hässleholm

Nisse Hellberg: Siesta, Hässleholm

Recenserad av Christian Ploog | GAFFA

Förutsättningarna för Nisse Hellberg på Siestafestivalens Chiliscen är inte optimala. Publiken är glesare än Donald Trumps hårbotten, himlen ömsom skiner och gråter ner på hukande festivalbesökare, och av någon anledning börjar skånepågen inte spela på utsatt tid. Men när åskådarna, lagom våta i regnet, äntligen får se den gamle Wilmer X-frontmannen smyga ut på scenen pekar genast mungiporna uppåt. "Om du vill ha mig", sjunger han i öppningsnumret. Klart de vill.

På scenen verkar Nisse Hellberg vara en trevlig och ödmjuk man. I ärlighetens namn är inte bredbent gubbrock på skånska den musik som fått den finaste platsen i min cd-hylla, men jag har å andra sidan vuxit upp med liknande toner från barndomens köksradio. Det var dansanta slingor som platsade lika bra i P4:s förmiddagsprogram som på logen nere i byn.

Men det skulle vara oerhört orättvist att förminska Nisse Hellbergs musik till något så abstrakt som "dansband". Under spelningen tycker jag mig höra både rockabilly och blues, men även country som i Bok i retur. Bandet levererar gammalt hederligt rock'n'roll-gung och de gör det kompetent. Några gånger kommer jag till och med på mig själv att stå och gunga med knäna i takt.

Tyvärr uppstår aldrig någon direkt känsla, eller stämning, under den knappa timmen bandet står på scenen. Då spelar det ingen roll hur dallrig gitarronanin än är, eller hur breda skrev de än sportar – gensvaret nästintill uteblir sånär som på några tappra häldansande själar framför kravallstaketet. Elektriciteten mellan publik och band är alltid svårare att få till när det inte finns så mycket publik att jobba med. Här kommer de inte ens i närheten. När sedan bandet mot slutet spelar en förskräcklig cover av Anna-Lena Löfgrens klassiska och sorgsna Lyckliga gatan spricker det sista hoppet om en magisk stund.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA