x
Samling: Siesta, Hässleholm

Samling, Siesta, Hässleholm

Samling: Siesta, Hässleholm

Recenserad av Christian Ploog | GAFFA

Samling har trassel med tekniken. I stället för att se den charmiga septetten från Stockholm spela den där tydliga proggpoppen om verkligheten möts den punktliga publiken av ett regelrätt soundcheck. Det pratas i mickar, slås på trummor, kollas gitarrer. Ansiktena på scenen är förvirrade.

När bandet efter 13 minuter äntligen kommer ut gör de det till en suggestiv synthslinga, innan första låten Aldrig sätta sig på tvären ljuder. Och det låter bra, även om teknikproblemen verkar bestå. Nu hör vi knappt vad Max Groundstroem sjunger. Snart reagerar publiken: "Höj sången", skriker en ung kille framme vid kravallstaketet. Det blir bättre, men strulen förtar känslan. De sju killarna har annars en behaglig aura tillsammans.

Samlings sound påminner emellanåt om sena Oasis. Det måste vara den akustiska gitarren som vävs in i den tjocka men också ljusa gitarrmattan. Men när Groundstroem sjunger "Fåglarna kvittrar och tågen går, natten försvinner men mörkret består" i Fåglarna kvittrar gör han det i en mer mytisk ljudbild. Plötsligt går vi genom Fangornskogen med ett mörkt moln ovanför våra huvuden. Samma känsla uppnås i refrängen till en av bandets mer kända låtar Stackars lilla värsting, som låter minst lika bra live som den gör på skiva. Även de psykedeliska utsvävningarna i progghymnen Anna är väl framförda och lagom långa.

Därför är det minst sagt tråkigt att Samling inte samlar fler åskådare i kväll. Det är förolämpande glest framför scenen. Många har i stället prioriterat Kapten Röd. Men vi som vågat oss kvar får i alla fall en angenäm stund. Då gör det ingenting att våra skor är lite blöta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA