x
The Cardigans: Mejeriet,Lund

The Cardigans, Mejeriet,Lund

The Cardigans: Mejeriet,Lund

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Samtidigt som Nina Persson och hennes The Cardigans äntrar scenen för att riva av sitt kanske största album Grand Turismo, erinrar jag mig mitt kanske starkaste minne med detta ett av Sveriges allra lyckosammaste exporter. 

Jag sitter på knäna framför vår omoderna TV och ser en blond flicka i en röd cabriolet skära igenom en sandig väg ute i öknen. Hastigheten eskalerar, jag börjar inse att kvinnan går ett mörkt öde till mötes. Jag är kanske 8, programmet heter Voxpop, låten My Favourite Game.

Nu, sisådär 12 år senare verkar samma låt som en brytpunkt i ett från början ojämnt, men sammanfattningsvis väl godkänt genrep på Mejeriet i Lund. Fotoförbud gäller, budskapet till oss recensenter innan konserten är tydligt -  inte ett  ord skall sippra ut till allmänheten. Locket på.

Och det som inledningsvis ser ut att bli en vacklande tillställning, med ett par segdragna spår och en något återhållsam publik, exploderar kring just My Favourite Game och fortsätter att brinna ända tills sista extranumret Communication har ebbat ut. 

Men det bör sägas att det i mångt och mycket märks att det är just ett genrep vi bevittnar. Ljudnivåerna har stundtals väldigt svårt att verka i symbios med varandra, Perssons röst dränks till exempel i den annars så ljuvliga Live And Learn av Magnus Svenningssons brölande bas. På en del spår finner jag heller inte Oscar Humlebos (eller artisten Moto Boys om man så vill)  gitarrspel tillräckligt, utan hävdar bestämt att ljudbilden hade gynnats av ett sekundärt stränginstrument för mer tyngd, för mer dynamik. 

Lyckligtvis får vi i låtar som I need some fine wine, and you need to be nicer och  Hanging round just det, då Lasse Johansson stundom greppar andra-gitarren istället för att hänga över keyboarden.  Vid dessa tillfällen transformeras slätstrukenhet till explosivitet, här perforeras den lite ängsliga stämning som främst i första akten genomsyrar publiken.

Kvällens höjdpunkt hittar vi i den så vackra, så självklara Youre The Storm. 

Och överlag måste jag poängtera att Nina Perssons minutiöst skickliga stämma, som ömsom släpar, ömsom skjuter iväg rakt upp i natthimmeln, som förmår låta både bräcklig och kraftfull, passar sig ännu bättre ikväll än på skiva. Och på nämnda ballad smälter bandet samman till en fullständig enhet, de höga tonerna i takt till en uppvriden bakgrund forcerar in rysningar i hela min kropp.

Även Junk of The heart  bör nämnas i detta sammanhang.

The Cardigans ska nu ut och fylla grandiosa arenor runtom i världen. Och efter detta genrep känns det ändå relativt tryggt. Främst tack vare de många extranumren, som införlivar ännu ett lager av intensitet och glädje i spelningen. Främst tack vare Nina Persson och hennes osvikliga karisma. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA