x
Elvis Costello: Rival, Stockholm

Elvis Costello, Rival, Stockholm

Elvis Costello: Rival, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När den snart 60-årige Declan Patrick MacManus äntrar Rivals scen så är det utan bandet och det snurrande sånghjulet och allt det andra han just nu turnerar Europa runt med. Istället är det Elvis Costello ensam med åtta gitarrer, ett elpiano och en megafon. Han skulle ha kommit i november förra året men hans pappa blev allvarligt sjuk och hans pappas fru avled sittandes vid pappans sjuksäng och Costello ställde in resten av turnén.

Han joggar in, greppar gitarren och öppnar med When I Paint My Masterpiece som Bob Dylan skrev åt The Band. Den går direkt in i (The Angels Wanna Wear) My Red Shoes från första plattan och det är uppenbart med en gång att rösten är lika stark som förut och att vi kommer att få en växlande låtlista. Han bjuder på en snabb och energisk King of America med vilt gitarrspel, slarvar sig igenom Everyday I Write the Book och sätter sig sen ner för en helt magisk version av Frank Sinatras All or Nothing at All där han försiktigt trummar takten på gitarren. Däremellan bjuds det på många låtar från senaste skivan National Ransom bland annat en ruskigt stark Dr. Watson, I Presume om den avlidne legenden Doc Watson. Men kvällens absoluta höjdpunkt kommer direkt efter en väldigt lågmäld She, förinspelade trummor och bas från Watching the Detectives slutar tvärt i ett dubeko medan Elvis fortsätter att riffa på elgitarren och sjunger första versen på Neil Youngs fantastiska Down by the River som utan uppehåll glider in i påbörjade Watching the Detectives.

Elvis Costello är på strålande humör, poserar med gitarren, skojar och är förvånansvärt rolig i sitt mellansnack som förståeligt nog centreras mycket runt hans pappa. Konserten som annonserades som två timmar utan paus glider snabbt iväg till 2.40 då Elvis aldrig verkar vilja sluta och publiken inte vill släppa iväg honom. Bland extranumren drar han fram en helt underbar och naken Shipbuilding som övergår i en farlig och vass National Ransom innan han bjuder på Allison och avslutar med en förvånansvärt elektrisk och tio minuter lång I Want You med ett väldigt distat och gnissligt gitarrsolo som skulle få Neil Young att stråla av stolthet. Men framförallt är det underbart att se en artist som nästan hållit på i 30 år fortfarande brinna så för sina sånger och framförallt kan spela så mycket nytt material utan att det sticker ut, istället sitter det bekvämt bredvid hans klassiker. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA