x
Miles Kane: White Stage, Hultsfred

Miles Kane, White Stage, Hultsfred

Miles Kane: White Stage, Hultsfred

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

En rolig lek man kan ägna sig åt när man är på festival är "urskilja-rockstjärnan-från-pöbeln". När de tar sina små spatserturer pre och post spelning är de nästan alltid lätta att identifiera i massan. Med sin markanta framtoning, den där orubbliga självsäkerheten som vilar tryggt bakom mörka solglasögon, som om luften de andas är lite renare än vår, står de ut likt kuber i ett bollhav. De vet att de är någon och därför vet vi det med. Miles Kane är ett praktexemplar för detta tidsfördriv. En riktig 50-poängare. Tre timmar innan spelningen börjat svassar han omkring på vip-området och poserar gärna och länge för förbipasserande pressfotografer med en omedelbar pose. När han senare kliver på scenen är det bara byxorna som är skillnaden i hans framträdande. Miles Kane vet att han är någon, och han vet att vi vet det också.

Publikens gensvar på inledande Rearrange är som den värsta av beatlemania, i enighet med Miles välvårdade 60-talsimage. För det finns väl ingen som romantiserar över franskt 60-tal som unge herr Kane. Han är praktiskt taget en Keef och en Gainsbourg all in one, när han böjer på knäna med gitarren mot höften och lutar sig bakåt med putande läppar. Publikkontakten med de främsta raderna är så nära sexuell spänning man kan komma och han är väl ärligt talat bara en höftvickning från att få underkläder att flyga.

Men visst är Miles mer än bara poserande och hejdlöst flörtande. Han är en frontman och en showmästare som vet vad han håller på med. Lilla White Stage förvandlas snabbt till en rökig klubb i Camden där tiden står still och man dansar bugg till poptonerna, och livet utanför är bara en parentes. Man kan ta pojken ur London men att ta London ur pojken är en helt annat historia. Han har publiken i sin lilla hand och får den att agera precis så som han själv önskar. Ikväll är vi visst tonårsflickor cirka '66. Vi spelar rollen väl.

Repertoaren är en lätt schablonartad hyllning till ett odödligt engelskt musikarv, stadigt fokuserat på ett årtionde tjugo år före hans födsel. Låtarna klingar klart av somrig trallvänlighet utan krusiduller. "Inhaler, inhaler – yeah yeah yeah" räcker länge och väl för att få till en refräng med hitpotential. Det är ändå Miles själv som är stjärnan, musiken är mer en trevlig bonus som ackompanjerar charmen. Och det är svårt att inte falla för den, pladask.

Det hela avslutas med Come Closer i en dunderversion, och "aah-ooh"-en fortsätter att ljuda genom skaran en lång stund efter att ljusen tänts igen och vi återvänder till 10-talet. Miles Kane vet vad han håller på med. Han är ett praktexemplar. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA