x
The Kooks: Blue Stage, Hultsfred

The Kooks, Blue Stage, Hultsfred

The Kooks: Blue Stage, Hultsfred

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

De kom, de spelade, de gick. Och världen förblev densamma. The Kooks intar Blue Stage medan klockan tickar mot fredag och en timme av mediokritet inleds. De för ett jävla ljud, men det är mest epileptiskt blinkande strålkastare och ilande gitarrsolon mot en snäll liten ska-rytm som utgör det. Musiken göms under ett lulligt lager av pretention och vimsighet. Och Luke Pritchards überengelska mummel.

Mellansnacket låter ungefär "Nice … mm … youguys … great!", ett frikostigt antal "yeh!" och spontana, slumpmässiga pekningar ut mot ingen särskild. Det går inte att förneka att de spelar tajt och med hjärtat, hela vägen, ändå blir det aldrig riktigt trollbindande. De är sådär mittemellan, som de väl alltid egentligen varit. Inte riktigt kreddiga, men inte heller helt och hållet ointressanta. Indie, fast mainstream, fast indie. Mittemellan, helt enkelt. Och kanske inte helt klara med vad det är de försöker åstadkomma.

De nyare låtarna har långt ifrån samma genomslagskraft som She Moves In Her Own Way, Ooh La och Naive, och känns mest som lösa idéer som tejpats ihop lite grann i farten. Det här med att överträffa sig själva är inget de har än så länge nått framgång i.  

Men var det inte rätt längesen The Kooks hade sin tid i rampljuset, på tidningsomslagen och i toppen av hitlistorna? Även om det snabbt står klart att det är de gamla renodlade, invanda pophitsen som lyckas bäst, känns mycket av det här, liksom, bara sååå 2006. Och det är fint och lite nostalgiskt i stunden, när det väl hittar rätt i spretigheten, men det är glömt på en sekund. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA