x
James Blake: Blue Stage, Hultsfred

James Blake, Blue Stage, Hultsfred

James Blake: Blue Stage, Hultsfred

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

James Blake börjar med att be om ursäkt. "This is the coldest our hands have ever been", säger han med en vän röst. Det är lugnt, vi sitter alla i samma båt här. Temperaturen i Hultsfred har hastigt sjunkit ner till iskallt och andetag förvandlas till röksignaler. Det är en utan tvivel tapper liten skara som trotsar kylan i natten, och belöningen är kolossal.

Unluck skär genom luften som en blytung kniv genom fuktig dimma. Den luxuös minimalismen som James Blake byggt sitt namn på väller ut över folkhavet i en enda lång tsunamivåg. Hans röst klingar skarp som en knivsegg. Det råder ingen tvekan om att musiken är gjord för liveformatet. Det är omöjligt att inte bli tagen av det här.

Tystnaden efter att en låt tar slut, när publiken ännu inte vaknat upp ur sin trans, är något av det vackraste jag varit med om. Blake måste själv yttra ett "thank you" för att vi ska förstå att det hypnosen är över. Och de där skriken som genereras av de första tonerna till Limit To Your Love, det är inga lättsinniga tjoanden, det är grundliga vrål av ren och skär salighet. Blake skapar med den tunga och sparsamma musiken en liten fristad i kylan, där varje sekund är ovärderlig.

Under den första halvtimmen syns bara silhuetter ur den tjocka röken, men han kryper sig sakta fram ur skuggan i takt med att basen dunkar hårdare i marken. Överallt syns ömsint stängda ögon, när James Blake kysser Hultsfred godnatt. Det var värt iskylan, varje ton var värd det. Och Blake bevisar återigen varför han ständigt överöses det omåttliga beröm han förtjänar.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA