x
Machine Head: Gröna Lund

Machine Head, Gröna Lund

Machine Head: Gröna Lund

Recenserad av Tomasz Swiesciak | GAFFA

Redan efter tio minuter har Robb Flynn avverkat ordet 'fuck' i alla dess grammatiska böjningar fler gånger än valfri Tarantino-rulle. Osäkerheten kring hur bandets aggro-thrash fungerar på ett nöjesfält sitter inte bara i undertecknad utan även i frontmannen som erkänner att det känns konstigt att uppträda på Gröna Lund. Ytterligare några 'motherfucker' senare har de svenska kärnfamiljerna säkerligen börjat ångra att de lovat sina barn att åka Tekoppen just idag.

Inledande Imperium skallrar långt över decibelgränserna och det är svårt att tänka sig något hårdare framföras. Någonsin. Kontrasterna mellan sockervaddstånden, de rosa elefanterna och Flynns vredesutbrott i refrängen (Hear me now/Words I vow/No fucking regrets/Fuck these chains/No god damn slave/I will be different/ I'll stand here defiantly/My middle finger raised/Fuck you prejudice) är påtaglig. Men hårdrocksfansen är som sagt världens mest lojala och uppslutningen på Djurgården är stor.

I överlag kretsar mycket av materialet kring 00-talets tre släpp Through the Ashes of Empires, The Blackening och Unto the Locust och förvånansvärt lite på tidigt 90-tal. Take My Scars, Ten Ton Hammer och sedvanliga avrundaren Davidian är sedan länge givna i setlistan och överraskar föga. Att Machine Head även väljer att utesluta de pinsamma nu metal-flörtarna från slutet av 90-talet (som live-favoriten The Blood, The Sweat, The Tears, där bandet byter ut tears mot beers för att spela ölsugna rockers i händerna) känns som ett rimligt beslut.

Trots ett katastrofalt framförande av Pearls Before the Swine (andra gången låten framfördes) stavas kvällens höjdpunkter Be Still and Know samt powerballaden Darkness Within. Här förkunnar sångaren att musik har en förmåga att tränga igenom barriärer, så även på ett nöjesfält. Publikfrieriet är ett faktum och vi alla äter ur bandets händer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA