x
The Stone Roses: Hultsfred, Green Stage

The Stone Roses, Hultsfred, Green Stage

The Stone Roses: Hultsfred, Green Stage

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Första gången jag hörde Stone Roses var 1996. Samma år som de lade ner. Min syster hade spelat in ett blandband till mig innehållandes låten Waterfall med Roses, lite blandat med Wannadies, Popsicle, Blur och diverse britpop och swindie. Låtar och band som senare skulle komma att forma hela mitt musikintresse, även om jag inte visste det då. För det dröjde väl fyra år eller så innan jag fattade vad det handlade om. Förstod Stone Roses storhet, förstod varför mer eller mindre varenda popband som bildats sedan den självbetitlade debuten gjorde det med Roses blod i ådrorna, oavsett om de var medvetna om det själva eller inte.

Därför känns det lite absurt, nästan ovärdigt att, när bandet nu åter har bestämt sig för att återförenas efter 16 års stiltje, sitta och bedöma huruvida det är bra eller inte. Låtarna är legendariska, Ian Brown är ärkebiskopen av pop, och hans musiker vet inte ens hur man spelar fel. Eller jo, det händer att de slinter på en sträng eller missar en passage, men vad gör det. Det är mänskligt. Och självklart är det bra. Det är fantastiskt. Ian har aldrig varit en Jarvis Cocker på scen, han skämtar inte, pratar inte så mycket. Lufsar mest runt likt en mysfarbror, med tamburin i hand och levererar världens bäst poplåtar. Ingen förväntar sig något annat heller, åtminstone inte jag.

Visst finns det tillfällen då det blir lite sömnigt, som i en väl lång Fools Gold eller en oengagerande Ten Storey Love Song, och varför man väljer att öppna med en rätt ointressant Love Spreads är inte mindre än obegripligt. Det beror visserligen nog mest på att just de två låtarna kommer från bandets andra skiva som, låt oss vara ärliga, inte är särskilt bra. Och visst, Ian kommer in fel i låtarna lite då och då och sången är väl inte direkt ... exemplarisk alla gånger. Men det har den aldrig varit, och den som tror att Stone Roses och Ian Brown handlar om skönsång och tonsäkerhet har inte fattat någonting. Dessutom är allt förlåtet efter en överdådig This Is the One, en smäktande Waterfall och allsången till I Wanna be Adored som liksom skoningslöst slätar över det som brister. En viss Göteborgstidning pratar om "världskrig" och "sönderfallande indiepop". Indiepop? Jag har ingen aning vilken spelning de var på, men den jag såg bjöd på stor popmusik och avslutades med en av världens absolut bästa poplåtar, vars textrader liksom sammanfattar Stone Roses 2012:

"I am the resurrection, and I am the light".  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA