x
Willy Moon: Hultsfred, Yellow Stage

Willy Moon, Hultsfred, Yellow Stage

Willy Moon: Hultsfred, Yellow Stage

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Willy Moon är dagen till ära nyklippt och välklädd i kort snaggat hår och vit välsittande kostym och ser väl i stort ut som en 80-talsbritt när han i själva verket är en 90-talsfödd Nya Zeeländare i exil i London. Musikaliskt låter det som en Beastie Boy i The Kinks-kostym med Tom Waits-komplex och efter ett alldeles för långt intro är han inte bara en kvart sen utan låter publiken vänta väl länge innan han låter det explodera. Eller ja kanske inte explodera, men åtminstone brisera, för visst finns det energi, men den känns så konstlad att den inte når någonstans. Visst, jag förstår charmen med en pojkspoling som vill blanda rock 'n' roll, blues med beats och scratch men för att det ska funka behövs lite mer än yta och vilja. Det behövs ett utförande.

Den unga, välklädda publiken på den lilla Yellow Scene är dock tokglada och dansar hej vilt, kanske främst för varandra i hopp om att se coola ut och kanske få ligga lite senare, men ändå. Man kan säga att de speglar Willy Moon själv, på så vis. För det här är en uppvisning i hur man prioriterar attityd, referenser och yta men helt missar stil och känsla. Lite som ett moderniserat Mando Diao för 10-talet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA