x
Au Palais: Yellow Stage, Hultsfred

Au Palais, Yellow Stage, Hultsfred

Au Palais: Yellow Stage, Hultsfred

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Syskonduon från Toronto har hård konkurrens i spelschemat när Sverige möter England på storbildsskärm ett par meter bort. Men det är ändå en hövlig och rättskaffens liten församling som dissar sporten för svävande, bultande drömpop. Med EP:n Tender Mercy visade Au Palais att det finns ett nytt Beach House i stan, och att de kan minsann det här med att beröra. I studioformat, det vill säga.

Live blir de där annars knappt märkbara bristerna hela spelningens fall. Det visar sig nämligen exempelvis att Elise Commathe inte är överdrivet bra på att sjunga. Visst är det allmänt känt att en ljus kvinnoröst och en dov mansröst är en kombination som alltid alstrar framgång, men åtskiljda behöver de respektive rösterna inte vara mer än bara ett flöde av struporkestrerat ljud, och just så är fallet med syskonen Commathe. 

Det är tydligt att detta är ett ungt projekt, inte bara för den korta och aningen utspädda repertoaren. Volymen är förvånansvärt låg och något burkig, när allt kommer kring är "bandet" Au Palais bara två individer, en laptop och en låda med rattar på. Det är mer en uppvisning än en demonstration, visuellt njutbart men inte ett dugg engagerande. David – skägg och glasögon och uppkavlade ärmar på jeansjackan – står i en krökt, krampaktig pose runt mikrofonstativet med kinden mot axeln i en spelstil som en cyniker skulle karaktärisera som bajsnödig, eller i mer rumsrena termer: pretto så att det förslår.

Det är absolut inget fel på Au Palais låtskriverier, det är framförandet av dem som är det problematiska. De lägger allt för stort fokus på att det ska se bra ut. De själva ska se bra ut brevid varandra på scen, låttiteln ska se bra ut på singelomslaget, och hela musiken ska liksom se bra ut. Och visst gör det det, men det låter samtidigt förskräckligt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA