x
Kasabian: Green Stage, Hultsfred

Kasabian, Green Stage, Hultsfred

Kasabian: Green Stage, Hultsfred

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det är sannerligen en stor dag för en skälig skara svenskar – undertecknad inkluderad. En dag som låtit sig väntas på. Dagen då Kasabian äntligen träder upp på en svensk scen. Och allt vi gått och hållt inne med alla dessa ensamma år och timmar bortslösade vid konsertklipp på YouTube ska tömmas ut, i en enda sittning. Vi vet ju vad vi har att vänta oss.

Det är ändå rätt förundransvärt hur ett band med i stort sett noll radiotid och som aldrig legat på varken album- eller singellistor i det här landet möter en rovdjursliknande festivalpublik som sjunger med i varje ord i varje låt, från lungornas botten. Men för Kasabian tycks det falla sig helt naturligt, Tom Meighan är som alltid en agitator och äger scenen likt en galjonsfigur i sina kufiska solglasögon och uppmanande handrörelser. "Sweden! Let me see your fucking hands!", och tusentals händer sträcks upp mot skyarna som i desperation.

Att Kasabian länge blivit tokhyllade för sina liveshower hemma i Storbritannien och de övriga delar av världen som de redan välsignat med sina spelningar är inget som varken förvånar eller gör förväntningarna mindre. Meighan är den fulländade frontmannen (sånär som på den fula munnen, hör man inte ett "fookin' hell" en gång i kvarten vet man att något är fel) som drar igång publiken genom sin blotta närvaro. Tillsammans med låtskrivaren och gitarristen Sergio Pizzorno dirigerar han åhörarskaran som ett gäng marionetter. Pizzorno, som under den första halvtimmen håller en relativt låg profil, hetsar med sin gallagherinspirerade nonchalans fram ett antal mindre moshpits, och någon sekund senare yr gruset på planen upp i diverse ansiktsöppningar. Känns måttligt nödvändigt, men okej då. Om du säger så, Pizzorno.

Och ja, i långa perioder visar Kasabian för sina hungriga, svenska fans att de är precis sådär fantastiska som ryktet har skrutit om. Är man inne i spektaklets mitt är det omöjligt att inte bli medryckt. Men när extasen börjar dränka en i utspilld dricka och få ens ägodelar att mystiskt försvinna från kroppen spelar det ingen roll hur förtrollande Meighans scennärvaro är, och när man utmattat kliver ur tumultet man nyss varit delaktig i ställs man inför ett helt nytt perspektiv. Och en något ovälkommen tanke sjunker långsamt in: är allt detta inte lite… du vet… överdrivet?

Den där totala avsaknaden av självdistans i kombination med åsikten att allt de gör är genialt var gulligt när de var 25, skröt om sina porrsamlingar och bar skjortor mönstrade med union jack, men mycket har hänt sen dess och man måste påminna sig om att detta är efterskörden till det sjunkade skepp som är Velociraptor!. Även om låtar som Re-wired alltid haft en töntstämpel på sig läcker nu hela konceptet över i resten av showen. Och kanske är det också deras självgoda inställning, vetskapen om att de inte behöver anstränga sig för att vinna publiken eftersom den redan var vunnen innan de ens satt sina fötter på svensk mark, som får spelningen att kännas så extrem och fri från överraskningar. Det blir något slags anti-klimax, och den tillfredställelse jag längtat efter infinner sig aldrig. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA