x
Noel Gallagher's High Flying Birds: Blue Stage, Hultsfred

Noel Gallagher's High Flying Birds, Blue Stage, Hultsfred

Noel Gallagher's High Flying Birds: Blue Stage, Hultsfred

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Senast han spelade i de småländska skogarna var det i sällskap av sin bror. Den här gången står Gallagher den äldre på egna ben. Man ska inte låta sig luras av den image Noel skapat kring sig själv, som ett arrogant och självälskande musikaliskt geni. Han må ha varit Oasis både ryggrad och benstomme, men han var aldrig någon frontman. Och det av en anledning som snart blir mycket uppenbar.

Hur man än ser på det så är det ju faktiskt "bara" en gitarrist som klivit fram till mittpositionen, och det verkar inte kännas helt bekvämt. Gallagher yttrar inte ett ord mellan låtarna förrän efter en kvart, och då är det ett tyst och ynkligt litet tack som smyger fram. Det är svårt att avgöra om det är den där arrogansen eller om han helt enkelt är lite blyg. Egentligen är det synd, för hans debutplatta är inte så fruktansvärd som det är lätt att tro, om man öppnar upp för lite självdistans och ger den en chans, men här ges den ingen som helst respekt ens från sin upphovsman. Det är stelt och vansinnigt oinspirerande, och den som ser ut att njuta minst är Noel själv.

Mellan varje låt trycker han på pausknappen, den fulaste ljussättningen sedan Jesu födelse tänds och det är tyst i nästan en halv minut medan Gallagher byter gitarr och några ord med sin roddare. Det blir mer irriterande för varje gång det sker, och gör bara situationen mer obekväm. Ett par Oasislåtar dyker upp längs vägen, såklart, och då börjar det faktiskt hända saker. Don't Look Back In Anger, den ultimata festivallåten, avslutar timmen på en något trevligare not. Men man kan ju inte låta bli att undra, om han ändå inte saknar de gamla tiderna och att stå lite vid sidan om, och få vara just ryggraden. För rollen som ansikte och kropp är inget som passar Noel Gallagher.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA