x
M Ward: Tropico, Peace & Love

M Ward, Tropico, Peace & Love

M Ward: Tropico, Peace & Love

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Låt ingen få er att tro någonting annat: det är oändligt svårt att vara verkligt originell som musiker vars främsta talanger har sina rötter inom blues, folk och country. Kraven på äkthet som är en truism inom exempelvis hiphop härstammar fullständigt från blues, medan folk och country har sina egna förvirrande regelböcker om hur musiken ska låta, till och med riktlinjer för hur och med vilket uttal sången ska framföras finns tillgängliga. Hur exakt Matthew Ward då lyckats skapa sig en hyllad karriär inom någonting närliggande alla tre är därför smått underligt, men desto mer logiskt när han får spela live.

Matthew själv är förbindlig, väldigt lätt att tycka om trots att hans mörka och aningen skrovliga röst lätt får honom att visa upp en hårdhet som finns där när den behövs men bara som ett passande komplement till musiken. Det finns inte ens en tillstymmelse av country-daller i sången, och ändå känns han övertygande när gitarrackorden huvudsakligen blir akustiska och en pedal steel ekar sorgset i bakgrunden. På samma sätt finns det ingen tveksamhet alls när Ward nickar mot sin trummis och basist som börjar banka hårdare än valfri hårdrockare medan han fyrar iväg ett gnisslande gitarrsolo. 

Bandet byter instrument med varandra lika enkelt och felfritt som de hittat, eller snarare själva skapat, detta recept för att koka ihop denna elegant sammansvärvade gryta av den amerikanska söderns musikaliska nationalklenoder. Det låter alltid snyggt, ibland lite väl segt men alltid oansträngt, och alltid genuint framfört i en direkt mysig spelning där multi-instrumentalisten Chris Scruggs lyser mer än någon annan med fiolsolon och ett stabilt grepp om varje instrument han plockar upp. Oavsett om det är musik från hans hemstad Nashville, eller finstämd sydstatsromantisk folk.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA