x
The Brian Jonestown Massacre: Debaser, Malmö

The Brian Jonestown Massacre, Debaser, Malmö

The Brian Jonestown Massacre: Debaser, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Mina förväntningar på The Brian Jonestown Massacre var innan spelningen ställda någonstans vid den absoluta nollpunkten.  

Förmodligen skulle allt gå åt helvete.

Förmodligen skulle den syraindränkta katalysatorn i bandet, mannen som likt ingen annan balanserar på en tunn lina mellan galenskap och ren briljans, Anton Newcombe, hiva iväg en gitarr i ansiktet på en av sina långhåriga medlemmar. (i och för sig underhållande)

Förmodligen skulle allt implodera i något oerhört tråkigt, oengagerat och själlöst, blott en skuggbild av vad denna konstellation i sin forna glans var kapabla till. 

Såhär i efterhand kan jag dock konstatera att jag inte borde ha räknat ut detta - minst sagt - konflikthärjade band. BJMs rigida parning mellan psych, shoegaze, folk och indie har fortfarande, trots ett medlemsantal lika varierande och ombytligt som Newcombes humör, sina poänger.  

For vissa stunder, när de sex stränginstrumenten och deras halvalkade upphovsmän konvergerar, när slagverken pumpar sönder mina trumhinnor och frontmannen kysser ljudbilden med sina sinnrika gitarrslingor - då är magnifikt nästintill otillräckligt för att beskriva skeendet. Som i avslutande Straight up and down, där ett brutalt sväng tillåts att eskalera mot rent sinnessjuka höjder. Som i den verbala påsen med avföring till The Dandy Warhols, Not if you were the last dandy on earth. Som i hypnotiska Anemone, eller Theres a war going on, då den skickligaste och skönaste tamburinspelaren jag vet - Joel Gion - tar ton på ett sätt som får mig att beklaga det faktum att han inte får mer plats i BJM.  

Men.

Denna spelning lider av en fatal åkomma - längden. Vi gungas fram och tillbaka i de psykedeliska vågorna i uppemot två och en halv timme. Vilket genererar i att många av de lite lugnare låtarna uppfattas som mer slentrianmässiga, än medryckande och suggestiva. Även det nyare materialet blir problematiskt. Den masspsykos som vissa spår försätter publiken i stagnerar här. Melodierna tar sig inte fram, likt vaga färglösa konturer kretsar de avvaktannde runt i den stroboskop-upplysta lokalen utan att riktigt attackera. Monotoni kan vara både berusande och kraftfullt, men också - om man hanterar det fel - just enformigt.

Detta framförande lämnar mig tillslut tämligen ambivalent, där toppar lika höga som bandet själva i deras esse samsas med slätstrukenhet.

Matematiken är enkel. Hade The Brian Jonestown Massacre halverat sin spelning hade den också blivit dubbelt så bra. 

Jag hoppas vi ses igen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA