x
Billy Idol: Utopia, Peace & Love

Billy Idol, Utopia, Peace & Love

Billy Idol: Utopia, Peace & Love

Recenserad av Tomas Lundström | GAFFA

Billy Idol 2012 är en synnerligen ofarlig uppenbarelse, hans nitpaj och klassiskt spretiga hår till trots. På Peace & Love levererar han exakt det publiken förväntar sig av honom och han gör det på ett sätt som bäst sammanfattas som varmt och trivsamt.

Öppningen med Generation X-låtarna Ready Steady Go och framför allt monsterhiten Dancing with Myself får fart på konserten, även om det bara är längst fram vid scenen som det verkligen är folk som går i gång. Lite längre bak är det mest medelålders människor som gungar med igenkännande och tar en och anan bild med digitalkameran på en gammal hjälte.

Och det är väl någonstans där ribban ligger för Billy Idol 2012. Det är professionellt ut i fingerspetsarna, från låtlistans sammansättning till framförandet. Steve Stevens levererar de gitarrgnuggningar han förväntas göra och Billy själv står till slut där i bar överkropp. Avslutningen med Rebel Yell, White Wedding och den traditionella covern på Mony Mony är lika förutsägbar som den är klassisk.

Konserten går visserligen lite i stå i mitten när de spelar de lugnare Sweet Sixteen och Eyes without a face, men jag antar att de också har sin plats på en Billy Idol-konsert. Bäst är annars King Rocker, den enda låten jag tycker framförs på ett kort och koncist sätt. Och nya Postcards from the Past låter förvånansvärt pigg.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA