x
Apparatjik: Orange, Roskilde Festival

Apparatjik, Orange, Roskilde Festival

Apparatjik: Orange, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Hur det ser ut musikaliskt länderna emellan är en diskussion för en annan plats, en annan tidpunkt och betydligt visare (läs: intresserade) män och kvinnor än de involverade i denna text och vad som blir av med den efter publicering, men det är rätt uppenbart att Danmark bara har en enda konkurrent, som dessutom bara är några år gammal, när det kommer till festivaler i Sverige. På de allra flesta sätt är Roskildefestivalen överlägsen dess svenska småsyskon, och det är inte bara baserat på en snabb snegling över vilka som spelat här 36km utanför Köpenhamn. Det är väl bland annat därför den hålls som en av världens bästa, och det är antagligen även därför som danskarna anser att en presskonferens modell större komplett med snygga trailers och livestreaming världen över är passande när de ska presentera band för 2012 års upplaga av festivalen.

Av alla band som presenterades under årets presskonferens är det lätt att påstå att den så kallade supergruppen Apparatjik fick mest plats och tid i etern. Kvartetten presenterades som en av festivalens dragplåster och lovade en konsertuppvelse med mer fokus på att sy samman musik och konst i ett livesammanhang än något annat festivalbesökare någonsin skådat tidigare. Och i en lineup vars allra största namn för det mesta är väldigt direkta i sin musik och sin leverans live, med Björk som starkt skinande undantag, lät därför Apparatjik som ett välkommet avbrott från "det gamla vanliga"; tankarna måste ha gått längs linjerna "vad är mer passande än att ta denna supergrupp med medlemmar från A-ha, Coldplay och danska älsklingarna Mew och låta de uppträda på Roskilde?", och varför inte?

Det kanske är alldeles för hårt att påpeka det så trubbigt som såhär men det är svårt att se att Guy Berryman, Jonas Bjerre, Magne Furuholmen och Martin Terefe ägnar sina 90+ minuter på Orange åt att göra annat än att visa just varför inte. Än värre är att de och alla andra dansare och scenkonstnärer och roddare som på ett sätt eller annat ändå hamnade på scen under konserten verkligen gör sitt yttersta för att få showen att skrivas in med ett alldeles kapitel i Roskildefestivalens historieböcker, men det finns ytterst få saker som Apparatjik gör rätt ikväll.

Det är också alldeles för enkelt att bara kalla musiken för en uppenbar blandning av de inblandade medlemmarnas huvudsakliga band, men det är också sanningen. I de bästa refrängerna låter Apparatjik som Mew, i de lugnare partierna som låter bra låter de som det Coldplay förvandlats till på senare dagar, och det är inte alltför sällan som någon popstänk från a-ha kommer med i bilden heller. Men när de spelar låter det bara fel, obalanserat, okoncentrerat, oengagerat. Det låter som något som kan bli värt uppmärksamhet någon dag snarare än något som redan här och nu är värt en plats på den största scenen norra Europa har att erbjuda. Framför allt är just det bandet är känt för att skapa, det vill säga musiken, alldeles för tafatt för att kunna balansera en sådan enormt förvirrande och kreativt udda show som de dessutom anordnat.

Efter ca 30 minuter avbryts flumrockandet, de stora förkantiga skärmarna som extraknäcker som projiceringsdukar flyttas bak och de konstiga kubhuvudena slutar att visas upp, och fokus flyttas istället till en ljuskub mitt i publikområdet och en DJ-spelning tar av. En DJ i glittrig gasmask står där och spelar alarmerande träffande electrohouse, först ensam och kort därefter i sällskap av modeller som traskar på en catwalk. Modeller klädda som utbölingar från ComicCon eller "The Fifth Element"-inspelningar. Som om det är världens mest naturliga händelse. Och samtidigt rustas scenen om för nästa akt av en obegriplig freakshow, som börjat med förvirrande mängder medioker indierock och mitt i allt blivit ett rätt imponerande DJ-set omringad av en intergalatisk modeshow.

Det värsta är egentligen inte att allting är så raktigenom konstigt, att det finns så mycket som helt plötsligt sticker ut tungan och skriker "luften är fri, jag får göra vafan jag vill och du kan inte hindra mig" som en trotsig unga med alldeles för mycket bevisade talang, ungefär. Alla vet att det finns kvalité här, och alla ser att det är en snygg men obegriplig show som pågår (även om det bara är en fjärdedel kvar av publiken The Cure drog), men när det absolut viktigaste på en konsert sviker, finns det egentligen någonting kvar att bry sig om?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA