x
Alice Cooper: Liseberg, Göteborg

Alice Cooper, Liseberg, Göteborg

Alice Cooper: Liseberg, Göteborg

Recenserad av Daniel Andersson | GAFFA

Det borde inte ha kommit som en överraskning, men Alice Coopers spelning på Liseberg lockade en storpublik – på förhand utlovades 15 000 besökare, men Vincent Damon Furnier intresserade uppemot 22 000. Anlände till stora scenen femton minuter innan konsertstart och insåg med detsamma att detta skulle bli en storbildsspelning för min del. Dessvärre skymde ett träd även denna möjlighet. Den gamle skräckrockaren jobbade således i uppförsbacke för att få undertecknad på gott humör.

Spelningen inleds med The Black Widow från 1975 års Welcome To My Nightmare och med sitt teatrala skräckintro är detta en logisk öppning. För alla som sett pågående långkörarturné No More Mr. Nice Guy bjuds dock på få överraskningar. Efter 30 minuter har Cooper avverkar 70-tals klassiker som I'm Eighteen, Billion Dollar Babies och No More Mr. Nice Guy, och det börjar bli småkul att trängas bland hårdrockare och flerbarnsfamiljer.

Efter 45 minuter tryter återigen mitt tålamod, vilket sker i takt med 90-talslåtar som Hey Stoopid och intetsägande Only Women Bleed. Och när ett långt trum och gitarrsolo får utgöra mellanakt, finns få anledningar att stanna kvar. Kan tänka mig att en 18-hålsrunda i golf skulle ta kortare tid att slutföra. Tillslut kommer dock rockveteranen åter ut på scenen och det mesta känns lite lättare. Det slår mig att hans röst låter riktigt stark och väntan på School's Out och Poison blir inte bara en transportsträcka. Sistnämnda låt ges dock en tam inramning.

Som helhet blir intrycket småtråkigt; bland orsakerna hittas lågt ljud och att Liseberg har svårt att skapa den rätta rockstämningen. Det var länge sedan Cooper kändes farlig, men denna tivolispelning prickar inte in alltför många skräckpoäng. Kan bocka av orm, mascara och blod.

 

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA