x
Teddybears: Stora Scen, Popaganda

Teddybears, Stora Scen, Popaganda

Teddybears: Stora Scen, Popaganda

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det sista bandet på en festival ska allt som oftast vara det som gör bäst ifrån sig, eller allra minst mest väsen. Så har åtminstone tankarna gått kring väldigt många festivaler storlek mindre i Skandinavien, där de största banden av förklarliga skäl sparas som festivaldagarnas sista akter för att vinka hem besökarna på ett snyggt och just stort sätt. Just på sista dagen ska det dessutom göras med ordentligt pompa och ståt, gärna lite eld och massa konfetti, lite explosioner och illusioner om riktig fara i teatraliskhetens namn. 

Just den delen av showen vet de flesta som är bekanta med Teddybears om att de är mer eller mindre svenska mästare på, fortfarande. Det är inga nya trick, inte överhuvudtaget, men bara det faktum att de alltid envisas med att bära sina klumpiga björnhuvuden med gnistrande röda ögon på scen visar upp exakt hur hängivna de är till sin show. De kör alltid med sina fyrkantiga spegelgitarrer. Deras förstärkare är även de numera helt klädda sin discokulor. Och det sitter alltid två trummisar, som alltid virvlar med sin trumpinnar mellan varje beat, lite högre upp och längre bak på scen. Och, såklart, bakom de skärmarna som i 8-bitsestetik skriver ut låttexterna medan de sjungs och brölas ut hjälpta och stjälpta av en vocoder.

Det mesta är alltså precis som vanligt med Teddybears, vilket säkerligen förklarar varför de bokades som sista band, för att uppträda som sista band, på årets Popaganda. Vilket, i sin tur, är väldigt enkelt att avfärda som rätt tråkigt men också hylla som mycket smart och ett fruktansvärt säkert kort. För enkelt och oansträngt publikfrieri kan Teddybears ägna hur mycket tid som helst åt även i sömnen och ändå vara intressanta att se och höra. Musiken bandet har gjort genom alla år är byggd på samma grundstenar, det är enkelheten i alla hårda rytmer och repetitiva men knorrande baslinjer som gör att Teddybears väldigt lätt får igång alla som går på deras konserter. 

Som avslutningsakt på Popaganda (igen...) är de därför egentligen rätt självklara; det är svårt att inte ha kul när Teddybears spelar, att inte dras med när den alltid lika friskt Stockholmsdryga Patrik Arve skojar om saker som säkerligen underhåller honom mer än någon annan, eller när det kommer ut gästartister för att rappa och sjunga i de få låtar Teddybears inte vill dränka i vocoder-skrål. Visst är det enda nya, i princip, konfettikanoner och eldkastare, lite annat flygande papper och en monsterversion av discokulebjörnhuvudet de använt i ett par år under den numer obligatoriska stunden med gitarrsolon mitt i konserten, men det är alltjämt underhållande. Lite lagom spännande, inte mycket mer, men på Teddybears vanliga nivå; det vill säga relativt hög.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA