x
Markus Krunegård, Laakso och Hets: Cirkus, Stockholm

Markus Krunegård, Laakso och Hets, Cirkus, Stockholm

Markus Krunegård, Laakso och Hets: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Det är en historisk, uppvriden kväll på förhand, och huvudpersonen själv är medveten om det till den grad att han gång på gång också vill meddela precis alla hur det ligger till. Han skämtar om känslan av att vara förband till sig själv, men genom sin patenderade kaxighet får han det att låta distanslöst från första början. Men det är också helt irrelevant i sammanhanget: det här är ju Laakso, Hets och Markus Krunegård under samma kväll. Låt oss börja där.

Låt oss börja med känslan av hur ett återuppstått Laakso defibrillator-pumpar igång sin spelning med "Worst Case Scenario". Att höra den som öppningslåt är precis vad det låter som. Just det; som att få att uppleva ett stressat The Clash jagade av attackhelikoptrar och eldkastare. Laakso är förbannade och eldiga och känns som den musikaliska motsvarigheten till scenen i Titanic när full back anropas ner till de kolfläckade arbetarna. Det är som att det upprepande mantrat från "Korallreven & Vintergatan" ligger som en hinna över hela konsertens själ från första ackord.

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Laakso både ser ut och låter som ett tajt rockmaskineri, och det märks direkt att Markus dragning till punk och skramliga garageuppfarter kommer att vara den här konsertens framträdande katalysator. Under "Västerbron" råder fullständig hypnos och koncentration på samma gång, och när bandet efter 45 minuter kliver av scenen har de lyckats uppbåda en upprorisk, stenhård och fokuserad festival. När Markus efter en nästan lika lång paus kommer tillbaka på scenen står han iklädd sin rockigaste outfit, och inleder med att återigen berätta hur jävla glad han är över att vara här. Han pekar ut mot Tomas Ledin-planscherna som är hängande i lokalen, och påpekar med konstlad bekymmersam röst hur gubben har abonnerat platsen vi befinner oss i. Därefter river han av en poetisk version av "Everybody Hurts" och berättar om sin uppväxt på 3 minuter och 30 sekunder. Om Laakso lyckades vara en koncentrerad rockkonsert är Krunegårds ensamakt ett bergochdalbanelångt debattinlägg över Sverige som det ser ut idag, och det geografiska landskap som Krunegård vuxit upp i. Han stannar upp och berättar om SD och verkar asförbannad. Det inte ens halvtimmeslånga inhoppet av hans punkbandprojekt Hets - helt utan introduktion - känns varken som en egen spelning eller något som avviker mot Krunegårds soloresa. Upplevelserna går in i varandra och när Hets förvandlas till Krunegård igen är det med samma punkkraft. Och är det något som sticker ut och berättar om den här kvällen så är det musikens förmåga att vara fullkomligt rasande när den träffar rätt i tiden. 

Jag har aldrig sett Markus Krunegård som varken protestsångare eller samhällsdebattör, men det som rinner genom det här landet nu får Cirkus att vibrera och spelningen att stundom bli så magisk som bara en live-akt kan bli. Att Sverigedemokraterna är det här landets just nu tredje största parti är en anledning. Att Markus Krunegård känns genuint bekymrad över det är den andra. Att alla vi därinne får ta del av det är den största. Och plötsligt känns "mänsklig värme, snälla kom närmre" inte bara som ett primalskrik mot det politiska läget just nu, men som en bomullsvadderad tröst när det verkliga Stockholm skyline vecklar ut sig därute några minuter senare. Allsången till den avslutande "Stjärnfallet" får mig att bli lyckligt kär i ingen speciell, och den fortsätter långt efter att Krunegård och bandet lämnat scenen. Den fortsätter ut i baren, i sorlet av glas och blänkande ögon, och ut mot unga killar och tjejer med Broder Daniel-väskor och långsamma tårar som drar med sig mascara ner över kinderna. Och Korallreven & VIntergatan är en enda lång vacker hymn om ärlighet, kärlek och respekt. Men framför allt är kvällen vacker för att det är november 2012 och alla låtar blir kommentarer till en tid som sakta har förändrat Sverige i grunden. Musik är aldrig bara musik om den bestämmer sig för att vara något mer. Och musik är aldrig någonsin mindre än dess kontext. Inte då, inte sen, och absolut inte nu. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA