x
Swans: Debaser Slussen, Stockholm

Swans, Debaser Slussen, Stockholm

Swans: Debaser Slussen, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Swans är definitivt inte som andra band. När de åker på turné för senaste skivan The Seer kör de mest nytt material. Bandet öppnar med den helt nyskrivna To Be Kind och ljudet är HÖGT. Hela Debaser vibrerar, och folk runtomkring mig står och trycker in de utdelade öronpropparna djupare och djupare i öronen. Swans kan få till ett betongvältaroväsen som inget annat band samtidigt som det aldrig låter som oväsen, de lyckas få det att kännas som en enorm vägg av musik som sakta, sakta kör över en och krossar allt i sin väg. Det är så fruktansvärt hårt att man bara stirrar på de medelålders herrarna i knäppta skjortor och chinos på scenen och inte tror sina ögon.

Bandet drar sen igång en otrolig version av Avatar från senaste skivan och i sammanhanget framstår den 30 minuter korta låten nästan som en popdänga. Det verkar inte finna några regler på scenen och allting styrs med nickar och konstant ögonkontakt, Michael Gira stirrar argt på någon som direkt spelar hårdare, en handrörelse och alla byter ackord som de hamrar på tills ett ögonkast tio minuter senare och de byter sekvens. En fascinerande inblick i ett band som aldrig spelar en låt på samma sätt två gånger och som vägrar att stå stilla.

Efter Avatar är det återigen dags för en helt ny låt, She Loves Us. När låten är slut, 40 minuter senare, berättar Gira att den inte är klar än, vilket bara delvis märks då första delen inte har någon text än utan Gira bara skäller fram vokaler. Det är mäktigt och ruskigt bra och man får riktigt svårt att vänta på att de ska knalla in i studion igen och ge oss en ny platta. Men mitt i allt framåtblickande stampar bandet fast sig i ett gung som troligtvis är det tyngsta som någonsin yxats fram på en svensk scen. Coward från 1986 års Holy Money framförs med en sådan sjuk tyngd att både golv och väggar riskerar att braka ihop och vi i publiken står helt hypnotiserade och bara stirrar tomt. Det är svårt att förklara den känslan som bandet tvingar fram med sitt tuggande och frustande på den lilla, trånga scenen. Svetten rinner både från band och väggar och luften är så varm och stillastående att det blir svårt att andas. Gira virar en uppslängd halsduk runt huvudet och gungar transaktigt fram och tillbaka medan bandet pressar ur den sista droppen ur musiken.

Som avslutning får vi The Seer, en låt som började framföras redan på slutet av förra turnén och som gått igenom en hel del förändringar sedan dess. Vilket är exakt så som bandet vill ha det, för trots att de var här för bara ett och halvt år sedan så är det bara en låt kvar i låtlistan sedan dess, och även om de släppt en ny skiva så är det båda saker som bandet redan lämnat bakom sig på sin ständiga jakt framåt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA