x
Niki & The Dove: Pustervik, Göteborg

Niki & The Dove, Pustervik, Göteborg

Niki & The Dove: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Malin Dahlström håller sina händer kupade kring det lysande klotet, vinklar ut det mot publiken och sätter läpparna mot mikrofonen. "Vi är så glada över att vara i Göteborg igen! Själv växte jag upp här, i Frölunda!" Lika självklart som det känns för duon att vara tillbaka känns det för oss att ha dem här. Trots allt är det inte längesedan sist, då var det Trädgårn som stod för lokal och bandet gästade Way Out West.

Ikväll är det inte Trädgårn som gäller utan Pustervik, och stämningen som trappas upp redan innan insläppet håller i sig lagom till runt 22-snåret då bandet intar scenen. Men det stannar inte bara där, Niki & The Dove lyckas nämligen med något som många andra artister tenderar att misslyckas med: att leva upp till ett albums intensitet och ljudbild även live. När Instinct släpptes i våras var detta nämligen en tanke som slog mig. Ett sådant bombastiskt album, hur håller det sig på scen egentligen? Jo, bara att klädd i neonfärger ta sig an en rockring utan att för den sakens skull utstråla en banal lekfullhet är en bragd i sig. För det handlar om betydligt fler element än bara dansare i färgglada accessoarer.

Det handlar om trummor! Trummor och rytmer, ett alldeles eget universum där gammalt möter nytt och där det lekfulla otroligt nog tenderar till att fånga ett djup snarare än försummar det. Under låtar som The Drummer och Tomorrow höjs stämningen om möjligt ytterligare. Malin Dahlströms röst är så säker, hennes teknik beundransvärd och scenen känns nära. Som liveakt är Niki & The Dove helt och hållet närvarande. De levererar felfritt på det musikaliska planet, men ger också publiken ett visuellt språk som är minst lika viktigt. Att år 2012 luta sig tillbaks mot material som delvis skulle kunna skrivits och framförts ett annat årtionde är helt rätt det med. Däri vilar nämligen en själ och en puls som man sällan finner hos popartister idag, och som gör musiken och dess skapare tidlös.

Avslutningsvis och som extranummer dedikerar man det sista spåret på Instinct till Frölunda och uppväxten där. Under The Bridges är en kavalkad i minnen och en hyllning till sommaren och vänskapen. Ett perfekt och smart sätt att knyta ihop kvällen på. Så vad saknar jag då? Det skulle väl vara att setlisten känns något kort. Men antagligen är det bara att bita ihop och vänta tills nästa album släpps. Det kan man väl leva med.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA