x
The xx: Lisebergshallen, Göteborg

The xx, Lisebergshallen, Göteborg

The xx: Lisebergshallen, Göteborg

Recenserad av Emelie Fredriksson | GAFFA

De drömska gitarrtonerna trevar sig ut från scenen och med ett stilla basmuller precist styrt av bandets elektroniske rytmmakare Jamie Smith faller ridån och Romy Madley-Croft tar vid. Vid hennes sida, klädd i svart såsom resten av bandet, står Oliver Sim och låter sina bastoner följsamt stödja hennes nakna röst i fina Angels. The XX öppnar upp med en av få låtar bandet släppt där Romy agerar ensam röst.

Det har gått två år sedan bandet sist var i Göteborg och då var publiktrycket så stort att arrangörerna valde att flytta The XX från tänkta Pusterviksbaren till Brew House. Sedan dess har gruppen bland annat fått ur sig albumet Coexist. En skiva som är mer avskalad än den första självbetitlade XX, som släpptes 2009, men innehållsmässigt tar vid där debutalbumet slutar. Bandet och dess musik handlar om att leva ihop, samexistera. Innan man helt bestämt sig för att ge den nya skivan namnet Coexist fanns även Together med som en möjlighet men det skrotades för att ordet var mer värdeladdat.

Samexistera är det perfekt ordet att beskriva gruppens framträdande ikväll. Det är ingen spelning, det är ett framträdande. Allt känns noga uträknat, från spellista, ljussättning och till publikens roll. Lisebergshallen är uppbyggd som en typisk hockeyrink modell småstad med fri plats på golvet och läktare runt om. På det människofyllda golvet står en mörklagd publik som pulserar i takt med den mästerligt sammanflätade låtlistan, där låtar mixas in i varandra.

Det finns inte plats för mycket mellansnack. "Thank you for bringing us back" mumlar Oliver efter någon låt. Ett par låtar senare konstaterar han att det är kallt i Göteborg och han är tacksam över att vi tagit oss till deras spelning. Låtar från de båda skivorna varvas om varandra i ett smärtsamt långsamt tempo men precis när det riskerar att bli tråkigt bryter en ny låt in. Jag sitter på kanten av min stol, tillåts inte slappna av. En person på min högra sida ställer viskandes frågeställningen till sin kompis om Romy och Oliver är ett par. Stämningen på scen är väldigt intim trots att de knappt ser på varandra. Långsamt dansar de med sina instrument på var sin sida av scenen.

En del har hänt gruppen mellan skiva ett och två. Gitarristen och keybordisten Baria Qureshi, som fanns med från gruppens första början och även vid framkomsten av första skivan, lämnade bandet 2009 genom ett gemensamt beslut. Jamie har med sidoprojektet Jamie XX verkat som producent och dj både i klubbmiljö men även i studio med andra artister som Alicia Keys och Gil Scott-Heron. Romy miste 2010 sin pappa, den enda kvarlevande föräldern. Vakuum uppstod och de övriga bandmedlemmarna fanns vid sidan av väntandes. När så Jamie förra året avslöjade att en ny skiva var på gång och att den influerats till stor del av klubbmusik var nyfikenheten i musikvärlden stor.

Det är en smeksam ljudmatta som rullas fram under publikens fötter ikväll. Lamporna sveper i takt med musiken. Stundtals infaller klubbkänsla men återhållsamt. I både Romy och Olivers röster ligger det stor styrka, det balanseras så precist att det ibland är svårt att höra när den ena slutar och den andra tar vid. Oklanderligt gitarrspel och dova basgångar hjälper musiken där det ibland riskerar att bli allt för unisont. Under denna spelning är det dock Jamie som är den som imponerar mest. Det märks att han spenderat mycket tid bakom masterbordet och han sköter cymbaler, dånande trumgångar och piano lika fingertoppskänsligt som när han mixar in nya ljudrytmer i låtarna och låtarna in i varandra. Med hjälp av effektiva remastringar och stroboskop-ljus får han publiken att hoppa till låtar som Fantasy och Night Times. Det är en spelning som balanserar på en skör tråd mellan slätstrukenhet och perfektionism. Det är vackert, stillsamt och ärligt och med hjälp av Jamie undkommer bandet att trilla ned i mainstream-hålet. Frågan är om en tredje skiva klarar av samma utmaning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA