x
Eldkvarn: Babel, Malmö

Eldkvarn, Babel, Malmö

Eldkvarn: Babel, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Man skulle kunna tro att åldern och dess bieffekter har börjat ta ut sin rätt på våra vänner i Eldkvarn. Man skulle kunna tro att Norrköping-bandets konserter numera främst gestaltar sig likt en sorts nostalgisk eriksgata, där dessa äldre män stelbent framför sina mest älskade hits för en redan frälst publik på äkta Rollings Stones-manér, med katetern under skjortan.

Man skulle kunna tro att Plura inte längre orkar agera respektingivande frontman. Att Carlas fingrar nu när så mycket vatten och knark runnit under broarna slutligen har börjat värja sig. Att Tony Thorén och Berne inte förmår ge låtarna samma tyngd live som på skiva.

Och ni bör veta följande; förra gången jag såg kvarnen här i Malmö, för ungefär ett halvår sen, föreföll dessa farhågor vara besannade. Men det var då.  För ikväll möts vi av något helt annat. Ikväll gör sig den 41 år gamla konstellationen väl förtjänta av den närmast monstruösa skara människor som har knökat sig in på ett Babel, lika trångt som en tågkupé vid rusningstid.

Ja, från början till slut bjuds publiken – som fyller varenda yta till minsta nanometer i treplanslokalen – på ett förvånansvärt vitalt Eldkvarn.

Ett Eldkvarn som fullständigt skiter i att de borde vara daterade. Som negligerar det fakum att deras fusion mellan springsteensk gubbrock och poppig soul – som de i princip var med och införde i vårt avlånga land – kanske inte är det mest självklara val idag. Som påvisar både spel- och berättarglädje.

Om man vill dra med svepande penslar över konserten kan det sägas att arrangemangen som förväntat är väldigt konventionella, vi får lite blås, mycket gitarr, stampande trummor, en grötigt bekväm stämma. Som vanligt då.

Men ljudbilden besitter ikväll en renhet och ett driv som imponerar. Ja, okej, Pojkar, Pojkar, Pojkar hade ju kunnat spelas av ett gäng vilsna apor och fortfarande varit bra, men när den euforiska Vägen Till Paradiset och En Liten Kyss Av Dig tar sig upp till liknande nivåer, när Fulla För Kärlekens Skull görs med ett patos av Plura Jonsson jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få se – man riktigt känner vad han sjunger om, på riktigt – då blir det bra. Då blir det ofta rent fantastiskt.

Och de spelar Alice, herregud, de spelar Alice. Någon gång i mitten av konserten, efter ännu en välgödd anekdot av den lika välgödda frontmannen, drar den episka pianoslingan i en av de bästa svenska låtar någonsin igång. Och ögon glänser, par närmar sig varandra, som om en okänd naturlag plötsligt träder i kraft. Ja, till och med jag vill lägga armarna om min vän för kvällen – han är tyvärr inte av samma uppfattning.

Okej, visst finns det skarvar och visst finns det fel, men de är i marginalen. Den redan från början överskattade Kärlekens Tunga görs i ett valium-tempo som inte precis gynnar den. Att tvunget framföra tjatiga Ett Fall Av Kärlek som extranummer istället för, låt säga, 3ans Spårvagn Genom Ljuva Livet är givetvis ren idioti. Och visst finns det perioder då intensiteten sänks, och ledan sticker fram sitt fula huvud. Men främst visar Eldkvarn ikväll att de fortfarande behövs. I allra högsta grad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA