x
Jessie Ware: Berns, Stockholm

Jessie Ware, Berns, Stockholm

Jessie Ware: Berns, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det är nästan remarkabelt hur genomgående rätt fingertoppskänslan på de människor som väljer ut nomineringarna för Mercury Prize lyckas träffa. I 20 år nu har British Phonographic Industry och British Association of Record Dealers erbjudit ett alternativ till det överdrivet kommersiella och betydligt mer plastiga Brit Awards, någonting som bestämt skulle ta kvalitet som huvudanledning för nominering snarare än popularitet och försäljningssiffror. Att priset numera sponsras av kreditkortsföretaget Barclaycard, ägt av en av världens äldsta banker, och fått sitt namn från ett nedlagt telekombolag är givetvis anmärkningsvärt. Liksom att juryn allt som oftast lyckas tilldelas till det enda band och album av de nominerade som glöms bort nästan direkt. Ändå är det ett respekterat pris för att så många album och artister som av populistiska skäl aldrig skulle kunna vinna en idag tragiskt nog urvattnad Grammy eller en rätt meningslös Brit Award uppmärksammas, och i väldigt gott sällskap dessutom. 

Jessie Ware vann inte årets upplaga av Mercury Prize. Det gjorde inte heller Adele, varken med 21 förra året eller 19 för tre år sedan, och även Corinne Bailey Rae och Amy Winehouse har stått som nominerade och fått se sig själva besegrade. Någon underliggande anledning till varför fyra av Storbritanniens mest begåvade sångare, främst inom r'n'b och soul men framför allt överlag, som kommit upp de senaste tio åren finns säkerligen, men det går inte att förneka de karriärer tre av fyra ändå fått. Devotion är tillräckligt bra utan att vinna priser för att i princip garantera att även Jessie Ware kommer att klara sig alldeles utmärkt trots att hon förbisetts i förmån för något hajpat NME-band. Det är ett debutalbum som är fullt av små detaljer och färdigväxta nyanser, ett album med klara idéer om vad Jessie Ware vill vara och vad hon behärskar, därför är det också ett av årets allra bästa. Och hon verkar hantera den börda och press som automatiskt kommer med att ha ett kritikerrosat album med en lätt nervös men kontrollerad axelryckning när hon spelar i Sverige för allra första gången.

Hon behöver inte särskilt mycket live. Med sig på Berns scen har hon en trummis och en basist, samt en gitarrist som även hanterar övriga effekter och synthpålägg medan hon själv gör detsamma på mindre skala. Resten sköter hennes röst, den har den självklara huvudrollen och även en hel del av birollerna och fyller även några statistpositioner i bakgrunden. Musikernas jobb som band till Jessie Ware är främst att bygga något för henne att stå på, och de gör det på ett utmärkt sätt, fyller ut de låtar på albumet som ibland känns lite för täta och svåra att tränga sig igenom, ger luft och utrymme till musik som trots sin skönhet kan vara bitvis tung. Men utan Ware bakom mikrofonen skulle det bara vara ett bevisligen imponerande gäng låtar, matad med elektroniska tillägg och lätta dubinfluenser över modern r'n'b kryddad med rockinslag. Med Ware är det istället en naturlig förlängning av den musik Sade skapat, som Meshell Ndegeocello gav mer sväng, som Grace Jones gav sin alldeles egna touch på med Hurricane, och som Jessie från södra London gjort till någonting eget nytt och fruktansvärt spännande igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA