x
Leona Lewis: Glassheart

Leona Lewis
Glassheart

Leona Lewis: Glassheart

GAFFA

Album / Syco Music
Utgivning D. 2012.11.28
Recenserad av
Mathias Jensen

Leona Lewis vann The X Factor när tävlingen hade hunnit bli precis så stor att den höll på att implodera av egen kraft. 2006 hade Do It Yourself-erans tid ganska precis hade gett Lily Allen ett skivkontrakt, och det var en tid då musikindustrin började växa sig helt gränslös. Unga människor med artistdrömmar fick upp ögonen för vad som faktiskt gick att göra när man smälte samman teknik och ambition, och plattformarna för hobbyartister och skrivbordsgitarrister att både skapa och nå ut till skivbolag fanns inte bara på en armslängds avstånd − tekniken gav illusionen att allt var ett klick bort. Pengar, kontrakt och berömmelse fanns där, bara man kämpade lite. Och Leona Lewis var en av dem som kastade sig in i den lek som tagit henne hit. Men med det sagt: det är lätt att gå vilse när man ingen karta har. Och det svårt att hitta tillbaka när man väl tagit steget ut. 

Leona Lewis har hunnit bli 27 år gammal, och det här är hennes tredje album. Ett tredje album som förlängts och skjutits upp sedan 2010, efter att hon gång på gång låtit meddela att hon hittat än mer inspiration − och därmed också försökt få med så mycket material som möjligt den här gången. Det märks. Och det märks för att skivan saknar kontakt med själen. För att den saknar röst och ton. Och för att den hämtar, lånar och plockar utan att limma ihop delarna.

Det blir ett problem när det redan grundläggande problemet är så pass närvarande: hon verkar ha svårt att veta vad hon vill låta som; renodlade popmelodier stöpta i X Factor-landskapet blandas med försök att gräva sig ner i samma trolska ljudbild som Bat For Lashes befunnit sig i från första början. Och som allra svårast blir det när hon försöker upphäva gravitationen och väva ihop techno med house med Britney Spears och Lady Gaga. Inte ens de ganska renodlade danspopspåren − When It Hurts och Shake You Up − lyckas hålla uppe sin egen ryggrad hela vägen ut. Det är som att allt är producerat av någon med djup personlighetsstörning, och besjungen av någon som varit ambivalent sedan barnsben. Men så kanske det blir. Så kanske det blir när man ringer in 24 olika producenter för att skapa en storslagen popskiva utifrån den kreativa tesen "vi fixar det vid mixerbordet".

Och det är varken ambitiöst eller eget. Bara ännu en skiva med bortslösad röstbegåvning. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA