x
Rachel Zeffira: The Deserters

Rachel Zeffira
The Deserters

Rachel Zeffira: The Deserters

GAFFA

Album / Raf
Utgivning D. 2012.12.10
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

Rachel Zeffira har i sitt liv redan åstadkommit en hel del. Kanadensiskan har hunnit med att uppträda som sopran, och lärt sig en mängd instrument. Hon har hunnit med att av misstag bli deporterad från sitt hemland, och startat bandet Cats Eyes med Faris Badwan, sångare i The Horrors. Och hon kan nu även stryka punkten "göra en skiva i princip helt själv, med lite hjälp av Bobby Gillespie, och sedan se samma skiva bli utnämnd till månadens främsta på Rough Trade" från listan.

Är då The Deserters värd sin hajp? Är Rachel Zeffira den veritabla talang som vissa engelska tidningar ämnar utmåla henne som? Ja, det är hon nog. För visst finns det bra saker att hämta härifrån. Utan tvekan.

Vi ges en enigmatisk, mörk, svävande ljudbild, En Zeffira som sjunger kusligt likt Elisabeth Fraser från Cocteau Twins. Och det, om något, är en komplimang. Den shoegaze som samarbetet Cats Eyes mynnade ut i hänger kvar, men enbart på en avskalad nivå, enbart som ett eko. I förgrunden hänger, istället för en gitarr, ett ödesmättat piano. Eller en fiol. Eller en oboe. Zeffiras skolning inom klassisk musik gör sig ständigt påmind.

Hela tiden brottas det stämningsfulla med det jagande, det är kampen mellan dessa båda känslolägen som är det verkligt konsekventa skivan igenom. Det är lite som att kolla på Twin Peaks − det är både snyggt och obehagligt. De spår som imponerar mest är Front Door, utan tvekan en av årets vackraste låtar, och Break The Spell som är pop, på syra, vid en rysk månbas.

Problemen med The Deserters är egentligen ganska få. Men de är alltjämt avgörande. Melodierna kunde ha spetsats lite, det musikaliska spektrat kunde ha vidgats något. Vissa lugnare låtar förväxlar jag med varandra. Men främst är det ändå, banne mig, bra. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA