x
The Soundtrack Of Our Lives: Södra Teatern, Stockholm

The Soundtrack Of Our Lives, Södra Teatern, Stockholm

The Soundtrack Of Our Lives: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Det är alltså här det tar slut.

Här, i en lokal som liknar en gammal vacker biosalong. Som med sin grandiosa arkitektur i lila och guld osar av flärd och överklass. Det är alltså här The Soundtrack Of Our Lives går i graven.

Och först, den obligatoriska, skamlösa nostalgitrippen. Utdrag från bandets karriär flimrar förbi över en stor vit filmduk som täcker den egentliga scenen. Om en liten stund skall den verkliga konserten träda i kraft, snart skall den vita duken lyfta. Spänningen ligger likt ett töcken runt omkring mig. Redan nu vibrerar luften, redan nu dunkar bröstkorgen. Hårdare, ju längre förfilmen tar sig. Det luktar tyg, svett, och det är kvavt. Människorna bredvid ser upprymda ut, upprymda och nervösa. Gud, jag förstår dem. Det är ju här det tar slut. Det är nu ett av Sveriges största rockband genom tiderna utgår, med den sista av sex spelningar på Södra Teatern. 

Fyra timmar senare är allt över. Kvar är endast lyckan och sorgen. Och herregud.

Hela konserten är rent triumfatorisk. Denna resa i storslagen rock, med det senaste albumet Throw It To The Universe som grund och resten av TSOOLs främsta spår likt en enorm utfyllnad, är lång som en Springsteen-konsert. Men bandet lyckas ändå allt som oftast med konststycket att hålla publiken uppeldad. Kvällens galenskap tar sin början vid den stora Firmanent Vacation, som kastar sig över oss som låt nummer två (!) − och folk förstår nog inte riktigt vad som händer. Sedan bara fortsätter den monstruösa hitparaden, i rakt uppåtstigande led. Det är knäckande. Fullständigt knäckande.

Och genom hela spelningen löper en urstark lina. En orubblig sådan − av sorg, glädje, intensitet, energi, dårskap, melankoli. 

Ebbot Lundberg, detta unikum, denna dekadansens predikant, denna varulv nedtryckt i marinblå armékostym, får manifestera alla dessa känslor. Vår kära frontman är utan tvekan bättre än någonsin. Han vrålar med mer pondus än Iggy Pop, intensiteten glöder i de kolsvarta ögonen samtidigt som Mattias Bärjed och Ian Person vildsint cirkulerar runtomkring honom. Dessa Pete Townshendska maskiner, som flänger fram och tillbaka likt studsbollar i slitna jeans, och formligen sprutar ur sig riff som vore det den yttersta dagen. Och Martin Hederos hänger över keyboarden likt Jerry Lee Lewis på tjack, Fredrik Sandstens slagverk är lika perfekt trotsiga som löjligt medryckande, Kalle Gustafsson lägger med sin bas en oumbärlig tyngd till den sjukt slipade ljudbilden. Riffen är säkrare än vanligt, nivåerna perfekta, allt är tyngre, allt går på högvarv. 

Och jag kan inte bestämma mig för vad som är bäst, jag kan bara konstatera att konserten ofta mynnar ut i något rent sublimt. 

Det är rent sublimt när den elastiska LSD-trippen Mantra Slider avslutar första set. Det är rent sublimt när Bärjed väntar, väntar, väntar, och sedan får lokalen att explodera när han till slut drar igång Sister Sorround-riffet över den Velvet Undergroundska bakgrunden. Det är sublimt när Faster Than The Speed Of Light och dess refräng, god nog till att pulvrisera betong, förärar detta väckelsemöte med en ren gudsyttring. Det är rent magnifikt att se Ebbot sjunga sönder verkligheten vid Nevermore,Galaxy Grammophone och 21th Century Rip Off. Det är underbart att se alla de män och kvinnor som var med från början, bete sig som unga slynglar igen när Confrontation Camp tar varenda atom i besittning.

Och avslutningen, ursäkta denna uppsats till recension, men jag måste ju nämna avslutningen. Shine On (Theres Another Day After Tomorrow) ackompanjeras av en ungdomskör som står och skriker halsen av sig vid varje refräng. Stämningen är sakral. Och när vi precis befarar att ridån skall gå ner, när Ebbots stämband slutligen låter som om de skall krevera, när trummorna tystnar, då drar Instant Repeater 99 igång. Permanent gåshud infinner sig. Alla skriker, alla dansar, alla står upp, atmosfären är så påtaglig att en skulle kunna forma sig en kruka av den, och ge bort till farmor i julklapp. 

Det är med sorg i mitt bröst jag säger adjö till The Soundtrack Of Our Lives, men det kunde faktiskt inte ha slutat på ett bättre vis. 

 

 

 

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA