x
The Hives: Cirkus, Stockholm

The Hives, Cirkus, Stockholm

The Hives: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Hans Larson | GAFFA

Howlin' Pelle Almqvist är i högform på Cirkus. Men ingen hade väl väntat sig något annat. Hans sedvanliga karaktär tar sig uttryck på bästa sätt. Han är överallt. Om det inte vore för den något begränsande mikrofonsladden hade han sannolikt klättrat på både väggar och i tak. Brorsan Nicholaus Arson är dock inte mycket sämre, där han ömsom kastar sig ut i publiken, ömsom kravlar på golvet, samtidigt som övriga medlemmarna i The Hives är tämligen stationära. Men det kanske är lika bra.

Publiken behöver egentligen inte peppas, men så fort de visar bara ett uns av engagemangsbrist är Pelle snabb med att uppmana församlingen att leva rövare bäst de kan – vilket han lyckas speciellt bra med vid alla de tillfällen som en bunt tonåringar skapar en något malplacerad moshpit på golvet.

Det är dock lätt att bli kräsen om man har sett The Hives. För trots att de är en Sveriges största liveakter någonsin, blir man lite besviken om bandet inte river huset bokstavligen. Och om man har sett kvintetten under de senaste åren känns det mest som slentrian när Howlin' Pelle tvingar hela publiken att sitta, när Chris Dangerous rutinmässigt svänger sina trumpinnar likt drillstavar eller när The Hives iscensätter sitt klassiska "frys-trix", vilket går ut på att alla i bandet mitt under showen står helt still under obehagligt lång tid.

Men ändå: rock blir inte bättre än så här. I slutändan är det svårt att skilja låtarna åt, för alla har precis samma sorts galna form, och innesluts i en pulserande helhet. En enda sörja av ituslitande ös, ett töcken av rock stöpt i det bästa av Fagerstas garage, redo att trycka ut organen ur vilken publik som helst, i vilket land som helst, i vilken tidsålder som helst. För även om Hate To Say I Told You SoMain Offender och Walk Idiot Walk höjer stämningen, finns det egentligen inga dalar. Enda undantaget är den enfaldiga Midnight Shifter, som av någon oförklarlig anledning hamnar bland extranumren. Kvällens avslutning Tick Tick Boom lyckas dock reparera det misstaget och skapa ett bombastiskt, utdraget crescendo.

The Hives i allmänhet och Howlin' Pelle i synnerhet har efter sina 20 år i branschen listat ut exakt vilka knappar man ska trycka på för att nå sin publik. De kan inte misslyckas. När Fagerstabandet någon gång om förhoppningsvis ganska många år gör bokslut kommer vi från och med den dagen sitta och längta tillbaka till hur det var när rock fortfarande var rock. Längta tillbaka till hur det var att gå på en spelning med ett band som alltid gav allt utan att tumma på det musikaliska. Längta tillbaka till tiden då The Hives slet sönder våra huvuden med sina helgjutna konserter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA