Steve Mason: Monkey Minds In The Devil's Time

Steve Mason
Monkey Minds In The Devil's Time

Steve Mason: Monkey Minds In The Devil's Time

GAFFA

CD / Domino
Utgivning D. 2013.03.11
Recenserad av
Mathias Jensen

Lika mycket som man uppskattar trummorna, orglarna, den drömska produktionen och hur allt bäddas in i ett täcke av töcken och hallucinationer, lika mycket finns det att gilla i berättelsen om människan Steve Mason. Och kanske behövs den berättas i ett tidevarv som ständigt målar upp popstjärnor som artister och offentliga cirkusdjur i första, andra och tredje hand. Men kanske mest för att den berättar om askan.

När Steve Mason 2004 lämnade sitt The Beta Band var det med en svans av svåra biverkningar: inte bara trädde han in i en djup depression, han försökte samtidigt upprätthålla en ekonomi som höll på att skena iväg åt alla håll. De här två ständigt växande spökena tillsammans blev honom övermäktigt, och det gick så långt att han vred om nyckeln till bilen, brände ut till ett avlägset skogsparti och pekade ut de trädstammar som han tänkte köra in i. Skulderna hade staplats i så många högar att enda utvägen verkade vara sådan. Vännerna ringde, ingen svarade. På flera veckor. 

Men Mason växlade aldrig upp, och det blev ingen krasch. Istället gick han ner så långt i sig själv att han fann botten − den där askan − och han lyckades leta runt tillräckligt för att hitta ett frö till något annat, något nytt. Och berättelsen om Steve Masons andra andning påbörjas någonstans just här, i hans tredje album efter uppbrottet, som alldeles bortsett från det musikaliska skildrar musiken som livbojen när allt känns åt helvete. 

Det här handlar därför lika mycket om askan som om ljuset. 
Om Masons känsla för rytm och takt. 
Om värme och nostalgin. 

Det är inte speciellt konstigt att låtarna heter och handlar om ensamhet, om längtan och om saknad. Och det är inte speciellt konstigt att skivan bitvis är helt lysande när han öppnar luckan som visar hur sårbart livet är när det är på väg att sluta. Och hur det känns när det börjar igen. Och då får det också vara obetydligt att beskriva med detaljerade penseldrag hur tajt produktionen är när allt man vill avisera är: sluta aldrig kämpa. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA