x
Sibille Attar: Sleepyhead

Sibille Attar
Sleepyhead

Sibille Attar: Sleepyhead

GAFFA

Album / Stranded
Utgivning D. 2013.02.20
Recenserad av
Mathias Jensen

Den framlidne rockjournalisten Lennart Persson beskrev en gång The Ronettes Be My Baby som ett altare som reser sig mot skyn så fort de där djupt rotade trumslagen går igång. En god liknelse att återkomma till när inget annat räcker till. När inget annat är rimligt. 

Jag är född och uppvuxen i samma stad som Sibille Attar. Jag åkte också moppe till skolan, och jag började också drömma om Stockholm i mina tidiga tonår. Men jag tyckte aldrig Örebro var så instängt som alla andra målade upp det som. Där mitt eget föräldrauppror sträckte sig till att jag då och då inte nådde upp till MVG, hade lite svårt för min slöjdlärare i högstadiet och spelade Battlefield under en rast, flyttade Sibille Attar bort från stan som 15-åring, drog till Stockholm och började odla sitt musikintresse på allvar. Hon har hunnit bli 32 år nu och Sleepyhead är på många sätt hennes debut som soloartist. Men än mer viktigt är kanske att albumet låter som hennes första riktiga manifest mot en barndom hon beskrivit som trasig och hård. Och det är det mest förlösande inom den självdestruktiva genren sedan Lana Del Rey katapulterade ut sitt eget liv som ett sönderfall.

Sibille Attars röst briserar. Den förskönar ingenting alls, den svärtar ner låtarna och ger hela skivans själ ett vackert avgrundsjup att vila i. Och ända sedan The Day kablades ut via ett brusigt klipp för några år sedan har man väntat på precis det här; ett svenskt album som reser sig mot skyn som det där altaret.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA