x
Mogwai: Les Revenants

Mogwai
Les Revenants

Mogwai: Les Revenants

GAFFA

Album / Rock Action
Utgivning D. 2013.02.25
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

2000-talets människa vet inte bättre än att förknippa återuppståndelse med onda ting, med bortgångna som utvecklats eller avvecklats till något mindre mänskligt efter döden. Populärkultur, och i förlängningen västerländsk media, förknippar återkomster efter döden med zombies, med monstruösa ting som allt som oftast är ute efter hämnd på folk som gjort de orätt under den tid då de ännu var levande. Så det är inte ofta en serie försöker sig på det ofattbara som att ge de döda ett nytt liv, och på så sätt fullständigt omtumla de liv deras överlevande försökt skrapa ihop under åren som har passerat.

Les Revenants är annorlunda. Det handlar inte om en enskild persons galenskap, utan ett helt samhälle som fått livets normalläge söndertrasat och sedan på helt omöjliga sätt ihoplappat igen. Det handlar inte om återkomster som drivs av hat och har hämnd som tändvätska, utan om plötsliga återstarter, suddade minnen och flera liv som dragit igång som om döden bara varit ett tryck på en pausknapp bunden till hjärtat. Les Revenants handlar om döda människor som slutar att vara döda, som abrupt påbörjar det som en gång abrupt tagit slut i förtid, och river sönder verkligheten för alla de som blev kvarlämnade i deras eftermäle. Och till detta har de franska producenter och manusförfattarna bakom serien valt noga och valt bra; de numera självskrivna oljudskonstnärerna och kontrastartisterna Mogwai har med hög fingertoppskänsla värvats in för att skapa ett givetvis spöklikt men också finstilt, ett påträngande men vackert, instängt och krypande ljudlandskap som både höjer och berikar dramat som pågår i en pittoresk fransk bergsstad.

All musik som kallas för post-rock, eller i förlängningen lutar sig åt det hållet med instrumentala spår som fokus, lånar ut sig  väl till alla superlativ som tillskrivs musiken, främst för att det är svårt att beskriva musikens svallande på ett annat värdigt sätt. Det är väldigt ofta musik som är skriven just för att måla in ett passande ljud i målningen bestående av vackra vyer och en berättelse som berör. Men det är enkelt för ett band, en musiker, en kompositör, att försvinna bort i bakgrunden och bara bli ett lätt sprittande ljud långt bakom skådespeleriet och scenerna som är till för att ge nerv.

Vad är det då som är mest gripande av allt det överväldigande som Mogwai tonsatt med sina hjärtans strängar stämda till millimeterprecision, som kräver beskrivningar som svävar lika långt bort från jorden som musiken ämnar göra? Framför allt är det att de 14 spår som Mogwai skruvat ihop gör sitt bästa för att inte bara passa in i det filmiska som dess uppdragsgivare beställt, men lyckas att krypa under skinnet på dess lyssnare. Det är musik som när det spelas utanför sitt originalsammanhang ändå väcker lika mycket känslor, lika många oönskade som innerligt värmande, som det gör när den spelas över bilderna på människor som gradvis slängs mellan hopp och förtvivlan men hela tiden blir gråare och mattare ju mer döden gör sig påmind. 

Les Revenants är en serie som utmanar normen om hur döden och vad som händer därefter porträtteras i västvärlden, och den gör det med bravur; serien är mycket svår att värja sig ifrån när dess inneboende verklighet börjar sjunka in och intrigerna börjar liksom sitt soundtrack krypa in under ens skinn, och det som gör dess åtta avsnitt än mer ett måste att se är Mogwai, som tar ytterligare ett enormt steg mot perfektion i sin utveckling som fullkomligt komplett band.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA