x
Kendrick Lamar: Münchenbryggeriet, Stockholm

Kendrick Lamar, Münchenbryggeriet, Stockholm

Kendrick Lamar: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Vad finns kvar att göra när världen proklamerar ditt främsta uttryckssätt som dött, o-originellt, eller rentav långt förbi bäst före-datumet för vad som räknas som utmanande? Eller när personerna som levt ditt liv, gått på dina gator, skrivit sångerna som förändrade din syn på livet, själva menar att du och ditt hem inte längre kan göra någon skillnad? Ger du upp, som de tragiskt nog har gjort efter år av kämpande upp för alltför många uppförsbackar, och lever livet bottenskrapandes på fel sida av lagens gränser? Eller ser du utvägarna tydligare än någonsin, ett tillfälle att bryta dig loss och få några solstrålar att hitta igenom mörkret och ge hopp till så många som drömt men inte kunnat, kunnat men inte vågat, precis som du?  

Under de år som Kendrick Lamar Duckworth, född 1987 och uppväxt i Compton, ägnat åt att bemästra sin talang har den värld han blev fascinerad av på en videoinspelning för ett visst samarbete mellan Tupac och Dr. Dre förändrats avsevärt, och dussintals gånger. När han själv släppte sitt första mixtape för tio år sedan var hans av skandalrubriker tapetserade hemstad sakta på väg att bli centrum för första klassens hiphop igen, tack vare The Game. Bara några år senare skiftade åsikterna helt igen, och hiphop-genren ansågs vara död och dödfödd, utan några större utsikter på att någonsin kunna komma tillbaka till den kvalitativa grogrund den en gång var. Och de senaste fem åren har det istället blivit mer urvattnat än någonsin tidigare, med mer lutningar mot pop avdelning sämre och mer innehållslösa texter än någon kunde ha anat när NWA bröt musikklimatet med Straight Outta Compton. Och just Compton, den staden sågs bara som ett område förlorat till gängkrigen, som aldrig skulle kunna lämna avtryck inom hiphop igen.

Berättelserna om den vardag Kendrick Lamar kallat sin egen är till viss del inte annorlunda från någon annans, åtminstone enligt honom själv; de fans som överröstar honom lika mycket i Los Angeles som i New York, som på utsålda spelningar i London och på varenda hållplats denna europeiska resa stannar till vid, förstår den grundläggande svårdomen som i princip hela good kid, m.A.A.d. city är baserad på. Men det går inte att komma ifrån att det livets skådespel där Kendrick Lamar har huvudrollen utspelat sig i betydligt bistrare kulisser än de som 99% av hans publik levt i, eller ens besökt, att problemen fötts ur annorlunda och svårare situationer. Så, likt hans föregångare och förebilder, idoler och inspiratörer, håller Kendrick Lamar liveaspekten av sin konst fokuserat på väldigt enkla ting som är oerhört svåra att bemästra. Han är där för att vara en master of ceremonies, en MC värd förkortningen och dess innebörd, och har det som enda egentliga intressepunkt då den förtäljer allt en rappare ska vara live; Han är där för att rappa exceptionellt bra och med exceptionellt flyt, och göra det över slungande beats.

Han är begåvad bortom sina unga år, Kendrick Lamar; 25 år ung och besitter redan en av den värld han idag är en vital del avs mest väloljade munläder. Han är en rå talang formad av de brinnande bilar och kulhålen som befläckar hans hemkvarter med berättelser att dela med sig av, lika mycket för sin egen skull som för åhörarnas. Och när han höjer sin hand högt i luften med mikrofonen i ett stadigt grepp på scen i ett fullsatt Münchenbryggeriet, med rök och vita ljus snurrandes runt honom, är det en artist i kontroll som uppenbarar sig. Det är en artist som förstår konsten av musikalisk uppdelning och balans, som vet hur och var vilka av hans spår ska framföras och när de ger bäst effekt. Och det är en artist som tror på sångskapandets kraft; hur begåvad han än blir på att rappa eller leda en konsert spelar det ingen roll om sångerna i sig inte tar med den lyriska publiken på en färd igenom ett landskap kantrat av droger, alkohol, brott och sökandet efter en väg ut. Liksom i precis mer eller mindre varenda ny stad turnébussen kört mot möts låtarna, främst hämtade från albumen Section.80 från 2011 och oerhört hyllade good kid, m.A.A.d. city från 2012, med jubel och ett ständigt försök till allsång även i Stockholm. 

Han är egentligen bara i början av sin livekarriär, och har bevisligen mycket han behöver jobba på, men är redan så säker som han förtjänat att vara och har inga problem med att hantera en lokal så bred och hög som Münchenbryggeriet är. I sin enkelhet handlar, och är, strax över en timmes livekonsert anförd av Kendrick Lamar om hiphopens grunder och hur fantastiskt fångande de kan vara i händerna på en mästare; det handlar bara om de beats han har jobbat med sina egna producenter på, de rim och berättelser han har skrivit när han har översvämmats av tankar på att få leva i någonting annat än våldets Compton, och det liv han har levt innanför dess blodstänkta stadsgränser i väntan på att bli den artist han är idag: en av dagens och framtidens största och bästa, med ett album bakom sig som definitivt är värd att ses som en framtida klassiker. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA