x
Postiljonen: Münchenbryggeriet, Stockholm

Postiljonen, Münchenbryggeriet, Stockholm

Postiljonen: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att det kallas drömpop, det som de tre medlemmarna i projektet döpt till Postiljonen skapar tillsammans, kan knappast förvåna någon; alla kännetecken finns där, från att trion inte alltför längesedan presenterades som sprillans nytt tillskott till den redan fullspäckat fantastiskt poppiga Hybris-familjen, till att de namngivna inspirationskällorna pekas ut som isländsk post-rock och fransk arena-indie. De har en tjej som sjunger och två killar som knappar och knåpar på sina bärbara datorer, en uppställning som definitivt används ofta och på liknande sätt av många andra både i Sverige och utomlands, och som resultat skapat liknande musik: luftig pop med än luftigare sång och elektronisk grund med massor av ståltrummor, rena som förvrängda. Det har gjorts förut, det görs nu av många band utöver Postiljonen, och det kommer definitivt att göras i framtiden också. 

Men den kanske rätt intetsägande men anmärkningsvärda fördomsfullheten åsido är inga av dessa kännetecken några negativa sådana för Postiljonen, de är snarare indikatörer på vad som varit den framtida svenska indie-musikens signum de senaste 10-15 åren och huvudsakliga uttryckssätt för att få internationell uppmärksamhet. Daniel Sjörs, Joel Nyström Holm och Mia Bøe låter som förväntat, med facit i hand, men det är bara positivt; alla tre har märkbart väldigt kul när de spelar, killarna till en början fullständigt gömda bakom en massa rök och upptagna med att försöka få ordning på all rundgång, samtidigt som Mia med glitter runt ögonen står bredvid, dricker öl, väntar på att få sjunga. Därefter blir det elektropuls och strobljus, hes sång och balearic beats, samples och mörka visuals. Postiljonen gör enkel och direkt elektronisk pop med stora indieanslag, med tillräckligt med idéer för att bygga vidare på det fina de redan skapat; de är ett band vars version av att släppa loss smittar av sig så att ett helt rum står och dansar aningen obekvämt med varandra, och de är ett högljutt band med programmerade beats och noise strösslat stiligt och lite slarvigt över det hela som gärna slänger in ett samplat och mycket snyggt saxofonsolo som garnering. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA