x
Cyril Hahn: Münchenbryggeriet, Stockholm

Cyril Hahn, Münchenbryggeriet, Stockholm

Cyril Hahn: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Alla lampor är som söndersprängda, rökmaskinen går i högvarv, cigarettrök väller in från balkongen, och DJ:n står omringad av dansande unga vuxna med vinglasen och ölflaskorna höjda högt över huvudena. Det är som en lägenhetsfest i en riktig studentstad, som Stockholm trots allt verkligen aldrig kan hävda att den är, och Svenska Musiklubbens fans har slängt tygpåsarna in i hörnen och dansar så att soptunnarna i kartong har vänts uppochner. 

De är ute på balkongen, de är ute i gångarna, de är överallt i lokalen som är tillräckligt stor (säkerligen mycket större, sett till stadens boendeproblem) för att kunna agera lägenhet för kvällen, och de är på de delar av scenen som Cyril Hahn inte är upptagen med att vandra omkring på. Hans synthtoner är lätta, basen är rund och rungande, alla beats är i continuous run-format, och de snurrande kvinnliga sångsamples Cyril Hahn nästan exklusivt använder sig av passar festivalen, passar hans deep house, passar kvällen och stämningen utomordentligt bra. 

Det är när han låter en trumslagen studsa och loopa i ett par minuter som hans set uppenbarar sig som festivalens absoluta höjdpunkt, där musiken snurrar iväg innan den ger väg de ljusa tonerna som bryter igenom dimman, volymen höjs ytterligare och Cyril, omringad av dansande dårar, får publiken att jubla ordentligt. Bakom sig har han bara en strob, som dessutom verkar ha gått från bländande till kraftlös och tappat löjligt mycket kraft under kvällen, framför sig en svettig hög festivalbesökare som förbereder sig för att förlora sig själva i natten långt efter att festivalens sista ton ljudit ut.

När Cyril Hahn påbörjar sin spelning 00:29 studsar hans stora beats lätt och lugnt kring ett behagligt 100bpm, till och med närmre pulsnivå precis när han rattar och fixar till sina inställningar i maskinernas dova lyster. 01:11 släcks lamporna helt till mer jubel och vaggar fram vad som närmast kan beskrivas som en perfekt klubbstämning; publiken tänder de små gula fönsterlamporna som agerar enda belysning utöver mixern, nödutgångsskyltarna och stadshusets krona som lyser utanför fönstren på andra sidan vattnet.

En timme och tio minuter efter att Cyril börjat spela har han närmat sig 128bpm, undrat smått förvirrat varför rummet är helt nedsläckt, och höjt volymen när hans lätta och nätta house gett vika för den allsångsvänliga HAIM-remixen han skruvat ihop samt hans otroligt smittsamma diton för Jessie Ware och inte minst Destiny's Child. Det är enkelt och det är omedelbart, och det mesta talar för att Cyril Hahn kommer att få folk att reagera lika euforiskt som publiken gör i Stockholm många gånger om, både här och i resten av världen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA