x
Killing Joke: Babel, Malmö

Killing Joke, Babel, Malmö

Killing Joke: Babel, Malmö

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När Killing Joke för första gången på 30 år står på en svensk scen är det med originalsättningen och en grym platta i ryggen. Tyvärr spelar de bara en låt från den och i det stora hela är det en väldigt konstig låtlista. Det är mycket från de två första skivorna men även spridda skurar från skivor som Revalations, Extremities Dirt and…, Night Time och en helt fantastisk The Death & Resurrection Show från den självbetitlade skivan från 2003, där Geordie på gitarr och Big Paul på trummor låser fast i ett tugg som är så tungt och fett att man för ett ögonblick tror att det ska flytta hela lokalen nerför gatan.

Bandet smyger försiktigt fram genom publiken till tonerna av Vangelis musik från Blade Runner och klättrar upp på scenen. De kör direkt igång med en svängig Requiem och man vet redan här att det här kommer att bli riktigt bra. Geordie står väldigt nonchalant och smeker strängarna på sin slitna gamla Gibson halvakustiska medan Jaz direkt faller i trans med uppspärrade ögon och väldigt speciella dans. På den andra kanten står en mysgubbig Youth (vilken ironi det namnet numera har) i solskärm och countryskjorta och lägger tunga, dubbiga basgångar till Big Pauls maskinella tribaltrummor. Det är fascinerande att höra precis hur mycket ett band som gör så otroligt lite kan låta, Geordies gitarrspel är minimalt och oftast dämpat av den orörliga högerhanden och ljudet som kommer ut är så massivt och Big Paul verkar ha sålt alla sina fills och break till Iron Maiden, för trots att han spelar otroligt hårt och fast så är även trummorna snåla och ekonomiska. Och Jaz denna excentriker som skriver symfonier åt EU, är prästvigd på en söderhavsö utanför Nya Zeeland där han bor, mässar och skriker ut sina undergångstexter till Malmös frusna publik.

Det är en väldigt speciell upplevelse där det visuella inte direkt funkar ihop med det man hör, samtidigt som man inte skulle kunna tänka sig att några andra än dessa till synes mysiga farbröder skulle kunna skapa det kaos av enorma riff och stridsrop som attackerar oss. Publiken är med på noterna och alla skriker Asteroid sekunderna innan Jaz varje gång, likaså i den helt fantastiska versionen vi får av Money Is Not Our God, en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Men bäst är kanske den väldigt dubbiga Turn To Red, från Killing Jokes allra första EP, och avslutande Pssyche där återkomsten av Youth ser till att discobasgångarna kommer tillbaka och får den låten att svänga något rent omänskligt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA