x
Phosphorescent: Muchacho

Phosphorescent
Muchacho

Phosphorescent: Muchacho

GAFFA

Album / Dead Oceans
Utgivning D. 2013.03.19
Recenserad av
Mathias Jensen

Matthew Houck bor i Brooklyn och bär ett ymnigt skägg. För alla som gillar att kasta sten på hipsterkulturen torde det vara två komponenter nog att fortsätta med det. Men om Phosphorescent tillåts beskrivas utifrån sin musikalitet är det snarare uppväxten i Alabama och flytten till Georgia som lagt det betongfundament som format hans karriär. Hans musik har alltid varit genreöverskridande med ett mått av countryrock i grunden, och hyllningsskivan till Willie Nelson för några år sedan berättar mer om Matthew än vad hans nuvarande geografiska läge gör. 

Han spelar alla instrument själv, och när han sjunger gör han det som om allt var ett sista besök hos en vän som ligger för döden. Hans sjunde album sjuder av en slags värmeångest. Ni vet, den där känslan av att sitta inne en varm sommardag och sakta strypas av insikten att ännu en dag försvann. Ibland växer ljudet som ett storslaget Fleet Foxes. Ibland sjunker allt med ett vackert vemod. Song for Zula är oavkortat ett av årets starkaste stycken musik, och den vibrerande vackra A New Anhedonia är en gospel för den sömnlösa sommarnatten lika mycket som valfritt spår från Darkness On The Edge Of Town. Men mest av allt är Muchacho Phosphorescents bästa album för att Houck sjunger med den där oron i bröstet som bara riktig livserfarenhet kan skapa.

Som allra bäst och störst blir det när han iklär sig rollen som en Neil Young för 10-talet och berättar om hur trasigt allting är. Och där och då sitter man på en Hallmark-veranda och stirrar in i en saga från södern. Innan avslutande Sun's Arising låter meddela att berättelsen slutar nu, och begravningen tar vid. Det är lika mycket ett album om ytterligheterna som det lyckas skaka liv i den lilla känslan av att se en sommardag segna ned utanför dammiga fönster. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA