x
Mattias Alkbergs Begravning: Stora Teatern, Göteborg

Mattias Alkbergs Begravning, Stora Teatern, Göteborg

Mattias Alkbergs Begravning: Stora Teatern, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

"jag saknar en kropp, jag saknar en kropp, jag saknar en kropp"

Sju män i varierande storlek står på Stora Teatern och stampar i golvet. I takt. Likt en enda skev, morbid, ohelig organism. En enhet. 

De upprepar ovanstående fras likt ett mantra, stirrandes ihåligt ut över publiken – och de stampar. Och stampar. Medan det obarmhärtiga månskenet ifrån de brännande stroboskoplamporna blickar ned på skådespelet, och ackompanjerar det taktfasta dunkandet ifrån 14 fötter. 

Magnus Ekelund, aftonens sidekick, befinner sig långt fram, håller darrande vid sina två tamburiner, som vore de kedjor, och han en synnerligen väldresserad, levande död ur andra delen av filmen Coraline.

Och de stampar. "Jag saknar en kropp".

Alla är ansiktsmålade. Alla klädda i svartaste svart. Förutom kvällens epicentrum, då.

Lördagens huvudkaraktär bär nämligen grå kostym, som vore den stulen av en amerikansk predikant, från något inskränkt väckelsemöte i djupaste södern. För tillfället ligger Mattias Alkberg nere i sitt eget personliga moras, och vrider sig i spasmer på det karga scengolvet. Samtidigt som hans kompanjoner stampar. Han jämrar sig likt Linda Blair i Exorcisten. Håret har sedan länge givit fingret åt symmetri och sans, och sträcker sig mot både golv och vägg. Bredvid honom står en gravsten och håller käften, som Matti ibland och nu, när de emotionella stormarna blåser med full kraft, tar spjäll mot.

Och han ser faktiskt galen ut. Galen, och paradoxalt nog fullständigt kontrollerad, ett motsatsförhållande som hela tiden råder, när herr Alkberg under denna okristliga, märkliga blandning av poesi- och konsertkväll cirkulerar runt de halvdöda bandmedlemmarna likt en (tämligen oförförisk) ormdansös, drar sig i den vinröda slipsen, och stöter ur sig primalskrik efter primalskrik.

Många epitet går att tillskriva den skelögde agitatorn från Luleå, som förefaller vara lika bra på att skildra skilsmässor, som att skissa upp grandiosa, politiserade bilder. Han är en metaforens mästare. En bipolär Tranströmer. 

Tydligast har alltid varit Mattis fullkomliga integritet − mannen förefaller vara lika kompromisslös som Don Vito Corleone. Att begravningen ger fullständigt fan i extranummer, enbart håller sig till det gemensamma verket, pissar på allt vad publikfrieri heter, är inte alls förvånande.

En kompromisslöhet som mynnar ut i något lika uppfriskande, som hämmande.

Ljudlandskapet har vidgats, är både varmare, större än på skiva. Låtarna mår väldigt, väldigt bra av det här. Alkbergs sång är beundransvärt träffsäker, och ännu starkare, tydligare − accentuerad. Raggare är magnifik stök-punk, avslutande Aldrig Mera Skog lika nattsvart som sakral med ett dystert orgel-komp, och Glasvegas-gitarr som ringlar vemodigt genom den nästan hotfulla historien.

Cans närvaro är ständig, genomgående.  

Skända Flaggan, som i en vackrare värld hade varit en monsterhit vid det här laget, tjackspeedas upp, vilket inte riktigt är gynnsamt. Det skiter väl Alkberg i. Hela konserten, tillställningen, skådespelet, dödsmässan, är överlag imponerande jämn, men de där musikaliska excesserna saknas. De små godisregnen. Något från mästerverket Anarkist vore ju skitkul. Men ack, det hålls hårt i repetoarens tyglar. 

Även självmedvetenheten tenderar stundtals att bli lätt irriterande. Ibland glider spelningen in i sekvenser av något som närmar sig teater, och det kan bli tämligen övermäktigt för andra än de verkligt initierade. De som totalt sväljer konceptet. 

Dikterna som kastas ut mot den sittande publiken är tveklöst vackra, och fungerar som bra komplement till låtarna. Definitivt. Men de genererar också i ett bedarrande tempo.

Alkberg och hans begravning lyckas verkligen införliva död, sot och svärta i sin konsert. Och bandet är hårt och tajtt hållet, samspelade. Allting tas på väldigt, väldigt stort allvar.

Lite för stort, ibland, möjligtvis.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA