x
Samling: Pustervik, Göteborg

Samling, Pustervik, Göteborg

Samling: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Och ut på scen kommer de, i ett moln av jazztobak. Alla långhåriga, i inrökta sidenskjortor under nötta, mockafärgade jackor. Alla bärandes en lätt "Roky Erickson på sjuttiotalet"-aura – de är snygga, men döljer det fantastiskt bra.  

Nej, nu ser inte riktigt poporkestern Samling ut så. Nu far skribenten med osanning. Men tar du Stockholmsbandets proggosande debutalbum i beaktning – När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda – skulle du förmodligen tro att de var klädda precis så här. 

Istället ser konstellationen faktiskt förvånansvärt städade ut, när de intar Pustervik i Sveriges egentliga huvudstad. Strukna skjortor, väl skötta frisyrer, breda leenden. Du hade tveklöst givit dem alla tillstånd att ta ut din dotter för en kväll. Inte samtidigt, kanske.

Helt i linje med bandets senaste alster då, Jari Haapalainen-producerade Annanstans. En uppföljare som fortfarande låter 60- och 70-talet agera fond, låter gitarrerna tala varsamt, riva ibland, viska ibland. Men som mer och mer drar åt det enkla, raka, polerade pophållet, och fasar ut dunderklumpen-gunget en bit längre ut i ljudbildens ytterkanter. Texter med förankring i nuet, mer än i ett bultande rött då.

Och det måste sägas, Samlings nya, något mer allomfattande skrud, ett Dungen på sedativer, passar sammanhanget mycket bra. Som Edwyn Collins i mockajacka och svartblanka stövlar.

Under ljusgröna stroboskop-lampor dras den vingliga, uppsluppna folkmassan ifrån första stund in i en lättsam, familjär stämning. Alla ska med. Och de sju grabbarna ser frapperande bekväma ut när de låter ringlande gitarrer, Max Grundstroems mjuka stämma, det primitiva bongo-kompet, vrida igång låt, efter låt.

Hela konserten balanserar mellan det driviga, och det något snällare. Det sköra, och det starka. Låtarna framstår alltjämt som skarpare, mer slagfärdiga i kvällens sken än på skiva. Konturerna är tydligare.

Varje Sekund, Varje Minut, en självklar höjdpunkt, sitter lika skönt som den första ölen en förväntansfull fredagskväll. Stackars Lilla Värsting är något så enkelt som en "jävla progg-dänga". Och så håller det på. Jämn kvalitet, trots blott två skivor i ryggen. Sällan svävar låtarna ur sina ursprungliga former. Detta har för, och nackdelar.

Ibland låter det nämligen något likriktat – det märks att de olika pop-snickerierna är tämligen närbesläktade. Svagare spår, utfyllnad, cirkulerar runt i lokalen som melodiskt hasch.  

Men låt oss heller inte vara petiga. Det är ju dumt. Samling ger oss faktiskt ett potent uppträdande utan excesser, med stämningsfull pop som icke skall förringas. De är på väg mot någonting väldigt bra. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA