x
Fields Of The Nephilim: Debaser Slussen, Stockholm

Fields Of The Nephilim, Debaser Slussen, Stockholm

Fields Of The Nephilim: Debaser Slussen, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När Fields Of The Nephilim efter 25 år äntligen kommer till Sverige igen så kör de en hel miniturné. Efter utsålda spelningar i Oslo, Malmö och Göteborg är det dags för Stockholm. Hattarna är på, mjölet framme och röken ligger tung.

Som vanligt är det översteprästen Carl McCoy med ett gäng okända musiker, men vad som är annorlunda den här gången, och i gammal god Fields Of The Nephilim-vana helt utan någon information alls, är att originalbasisten Tony Pettitt är tillbaka. Tonys återkomst gör verkligen en stor skillnad då hans basspel är synonymt med bandet lika mycket som McCoys röst.

Öppningen med två låtar från senaste skivan Mourning Sun är stark, ljudet är högt och klart, ljuset väldigt snyggt, McCoy sjunger bättre än någonsin och bandet gör allt rätt. Och det är kanske det som är en av få nackdelar ikväll (och en väldigt liten sådan), bandet är så bra att det ofta låter exakt som på skivorna. Men sen kommer kvällens största överraskning, bandet kör två låtar från Fallen, den inofficiella skivan som bandet hittills har tagit avstånd ifrån. One More Nightmare är tung och låter riktigt bra, From The Fire haltar kanske lite men mest för att alla andra låtar är så mycket bättre. Sedan bjuds det på två låtar från The Nephilim innan kvällens absoluta höjdpunkt Psychonaut. Det är en tio minuter lång mässa med rök, strob och Tonys helt underbara bas i förgrunden.

Som extranummer plockar Fields fram en gammal klassiker i Preacher Man, kanske inte deras bästa låt på lång väg men en publikfavorit som fungerar ruskigt bra live och exploderar i Zoon 3 som är en annan höjdpunkt. Men bäst är ändå kanske den absolut sista låten Last Exit For The Lost. Tio minuter gothballad som sakta bygger och bygger till ett helt fantastiskt crescendo.

Vad som alltid varit intressant med Fields Of The Nephilim är hur deras svartrockar/cowboy-image alltid har placerat dem i gothfacket när deras musik alltid varit mer progg än postpunk och mer atmosfärisk än pumpande. Men det är alltid kul att se ett band som inte ryggar ifrån att köra tre låtar på runt tio minuter i ett liveset och som vågar ha långa lugna partier utan risk att förlora publiken. Fields Of The Nephilim publikfriar verkligen inte, men ger samtidigt alla som är där precis vad de vill ha. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA