x
The Residents: Södra Teatern, Stockholm, onsdag 8 maj 2013

The Residents, Södra Teatern, Stockholm, onsdag 8 maj 2013

The Residents: Södra Teatern, Stockholm, onsdag 8 maj 2013

Recenserad av Mats Almegård | GAFFA

En gitarrist och en laptop/keyboardist släntrar in på scenen. De ser ut som lo-fi-versioner av Daft Punk med glittrande frack (garanterat inte YSL) och anonymt robotutseende. Till skillnad från franska houseduon har de långa dreadlocks och den musik de skapar är långt ifrån glittrande house.

I bakgrunden står en tomte och en snögubbe. De håller upp varsin polkagrisstång. I övrigt är scenen avskalad. När sångaren gör entré gör han det med orden "Hi, I'm Randy − singer of The Residents". För ett band som byggt en karriär på att vara anonyma bakom sina masker är denna 40-årsturné (!) annorlunda, eftersom den bygger på en (fiktiv) historia om vem sångaren är. Visserligen bär han fortfarande mask. Han ser ut som en korsning av Krusty the Clown och Max från animerade filmen Mary And Max: en deprimerad entertainer med djupa ångestrynkor i ansiktet.

Iförd sin tomtedräkt tar sedan Randy med publiken på en resa genom Residents imponerande historia. Det är skruvat och ångestladdat, precis som det ska vara. Men rätt snart står det klart att detta inte är någon av Residents bästa produktioner (för det är ju alltid det med dem − produktion, eller show − alltid mer än "bara" konsert). Låturvalet är bedrövande slätstruket. Versionerna de gör dem i är ännu sämre. Dynamik saknas helt. Gitarristen solar sig igenom The Confused Transsexual och andra hits. Det låter inte bra. 

Randys sång är visserligen intakt från förr och i vissa låtar glimrar det oväntat till, som i Honey Bear från relativt sena (2000-tal) skivan Demons Dance Alone. Men oftast dränks röst och instrumentering i en ljudgröt.

Att den historia som Randy berättar mellan låtarna är platt, sexistisk och skrattretande dåligt uppbyggd gör inte heller att konserten lyfter. När luften pyser ur snögubben och tomten i slutet av konserten har luften gått ur The Residents för länge sedan.

Det spelar ingen roll att de pumpar upp en julgran där toppens stjärna ersatts av en ögonglob i hög hatt. Snarare blir det uppenbart att denna fyrtioårsturné − som försöker driva med sin egen föredettingstatus − inte är något annat än en unken pust från det förgångna. Tråkigt på Residents som varit så stilbildande och utmanande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA